Vardag och rädslor i ett sjudande Istanbul
Malin Isaksson Jag är Istanbul Ordfront förlag
Visst är det så att man bär med sig sitt förflutna. Plötsligt ett minne och du är där i din barndom, eller i ungdomen eller förra sommaren och i minnena söker du din plats. Det är såna tankar som Malin Isakssons roman ”Jag är Istanbul” föder.
Det är en roman om sorg och saknad, om kärlek, ja, framför allt om kärlek och om dramatiska skeenden och om vardagen med mannen Tomas och sönerna Viggo och Joel. De bor för ett år i en lägenhet i Bebek, ett överklassområde i Istanbul där flera turkar skulle vilja bo. Han är stationerad där som fotograf för SVT och far bland annat till Kobane i Syrien. Det höll på att gå illa. Malin vill skriva en bok om Istanbul, tiden där, eller också är det den hon håller på med. Malin är en läsande människa och har plockat med sig en mängd böcker, Pamuk, Kandre, Munro, men orkar bara läsa barnböcker för Viggo och Joel.
Malin är jaget och det är klart att man funderar över att författaren och huvudpersonen har samma namn, men det är förstås oviktigt. Det väsentliga är texten, berättelsen och vad den säger och hur den formulerar sig. Och Malin Isaksson har ett mycket levande språk för miljön och vardagen, där barnen spelar fotboll, där de far på utflykt, sitter på café, sitter vid Bosporen, vandrar upp och ner för Istanbuls branta gator, eller åker taxi för att det är så fullt på bussarna. Texten är fylld av detaljer – tänker ibland att de är för många, men ser också att de blir till byggstenar i skildringen av en familj, en stad, ett liv.
Det finns i denna roman inte bara en yttre pågående vardag utan också en inre. För Malin handlar det om att kunna skriva, att veta vem hon är och hitta sig själv när marken gungar. Nej, inte bokstavligen, även om hennes rädsla för en ny jordbävning får henne att åka till hotellet där systern och hennes man och barn skall bo och be att få se ett intyg på att hotellet är jordbävningscertifierat.
Ja, romanen är i hög grad en bok om rädslor för att något skall hända som hotar familjen eller att hon själv skall ställa till med något. Eller för att någon närstående skall dö. Och så sker: pappan som hon älskar och som har en central plats i boken dör och så är det mamman som blir sjuk, när hon är på besök och farmor som dog för länge sen och finns kvar som en kärleksfull saknad.
Så diktar alltså Malin Isaksson, som den poet hon också är, en familjehistoria. Hon skriver sig fram och tillbaka i pendlande rörelser mellan nutiden i Istanbul och dåtiden från det hon var barn och växte upp och levde i Stockholm. Hennes meningar är ofta korta och några återkommer som besvärjelser.
Det finns en fin närhet till den sjudande staden Istanbul, kluven i en europeisk och en asiatisk del och även om ”Jag är Istanbul” mest kretsar kring Malin och hennes inre kamp och familjen så visst noterar författaren fattigdomen, det politiska förtrycket, terrorn – men mitt i den hårda värld som
” Mitt i den hårda värld som är Turkiets finns kärleken, sorgen och glädjen och det är därom Malin Isaksson mest berättar.
är Turkiets finns kärleken, sorgen och glädjen och det är därom Malin Isaksson mest berättar.
Vet inte om den märkliga vardag, vi lever i just nu, då livets skörhet är så uppenbar och ens egna rädslor gnager, påverkar min läsning av Malin Isakssons berättelse. Men det är nog så god skönlitteratur kan fungera. Som förstärkare av känslor. Jag lade till exempel Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus ”Pesten”
åt sidan. Den blev för otäck att läsa. Det var den inte för länge sen.
Men ”Jag är Istanbul” skrämmer inte utan visar på litteraturens förmåga att väcka känslor och eftertankar.