När världens bäste målvakt Tretjak plåtades tillsammans med Poseidon
Det finns en historia bakom varje bild. GP grävde djupt i arkiven för att hitta de mest underliga och unika. I dag: Vladislav Tretjak och Poseidon. Vad hände där?
Det är en gråmulen dag i Göteborg, den 8 april 1984. I Scandinavium ska Sweden Cup i ishockey spelas. Nåt VM är det inte det här året, då OS precis har avgjorts i Sarajevo ett par månader tidigare.
Sovjet har fått revansch för den chockartade förlusten mot USA i Lake Placid fyra år tidigare – och målvakten Vladislav Tretjak har därmed den makalösa meritlistan av tre OS-guld, ett OS-silver och tio VM-guld.
Det är ett gäng avslappnade hockeyspelare som tränar i Scandinavium – och när sovjeterna åker av isen smyger sig Göteborgs-Postens unge sportjournalist Szymon Szemberg, 26 år, fram till den store stjärnmålvakten.
Ingen politruk, de sovjetiska tjänstemän som övervakar allt vid den här tidpunkten, syns till.
– Kan jag få en pratstund, frågar Szemberg på ryska.
– Da! Vi ska äta lunch på Opalen – och vi kan ta det efter lunch, svarar Tretjak.
Szemberg jublar som om han avgjort OS-finalen inombords – och ringer exalterat till GP-sportens redaktion.
– Blocka en halvsida! Jag har fått en intervju med Tretjak! Och skicka en fotograf till hotellet!
Inne på Opalens hotell, ett slagskott från arenan, sitter en nervös Szymon Szemberg. Han har pluggat på extra, suttit med olika lexikon. Även om ryska var obligatoriskt i den polska skolan så är det långt före google translate och andra tekniska hjälpmedel.
– Jag kom till Sverige som tolvåring från Polen. På Hvitfeldska gymnasiet läste jag ryska som C-språk. Det slutade med att läraren sa åt mig att inte komma på lektionerna, för jag störde bara undervisningen. ”Szymon, du får din femma i vilket fall som helst ...”
Szemberg sätter sig ner för att vänta i Opalens reception. GP-sportens fotograf Bengt Kjellin svänger in och parkerar framför entrén i sin Volvo.
Tretjak kommer ut från matsalen med de andra spelarna – och sportreportern tecknar ”vi väntar här i lobbyn ...”
Minuterna tickar. Blir till en timme. Och en till. Och ytterligare en.
Både fotograf och reporter börjar misströsta.
– Han lovade att han skulle prata, vi måste tro på det, säger Szymon till Bengt.
GP-duon fortsätter att vänta. Ömsom hoppfullt, ömsom misströstande.
När det börjar bli sen eftermiddag kommer en ledare i CCCP-overall plötsligt fram.
– Tretjak vilar sig. Han kommer inte. Szemberg svär. Fan, där spricker det. Han har ju lovat sin redaktion en stor intervju. En exklusiv sådan, med en sovjetisk idrottsman. En intervju med någon som aldrig ställer upp på en intervju – särskilt inte för västerländsk media.
– Jag är så jävla besviken att jag har tårar i ögonen. Så nära ...
GP:s utsända börjar lomma ut från hotellet, är på väg att sätta sig i bilen. Plötsligt står Tretjak i entrédörren till hotellet. Han vinkar – kom hit!
– Hjärtat hoppar till och jag säger till mig själv att ”nu släpper jag dig fan inte ur sikte!”
Intervjun startar i en lädersoffa på Opalen.
Intill Tretjak sitter en politruk som övervakar vartenda ord.
– Vinkeln på storyn är given. Montreal hade året innan 1983 draftat Tretjak. Bara det var en sensation, varför slösa ett draftnummer på en kille som inte får komma? Trots att jag från källor visste att Tretjak var mer än sugen på spel i NHL – och dessutom för Montreal där han alltid spelade bra – så kunde han inte säga detta officiellt, i synnerhet inte med en politruk närvarande. Han använder samma fras om och om igen: ”Jag tillhör det sovjetiska folket”. Här fanns naturligtvis en fri tolkning, Tretjak ville med detta säga att han var inte fri att fatta sina egna beslut. Han är fast.
Szemberg en chans.
– Kan vi ta bilden vid Poseidon, den kända statyn i staden?
– Da, svarar Tretjak snabbt. Politruken hinner inte ens opponera sig.
Vid 32 års ålder och efter tre OS-guld har den sovjetiske nationalidolen ett svängrum som de andra lagkamraterna inte har.
Fotograf Bengt Kjellin rattar bilen med världens bäste målvakt i framsätet – och reportern Szemberg sitter i baksätet. Hans tankar började snurra. Rejält dessutom.
– Fan, tänk om vi kan köra raka vägen till Landvetter – och få ut honom till Kanada med första bästa flyg. Vilken jävla grej det hade varit! Det var ju ungefär så de slovakiska bröderna Stastny gjorde 1980, när de hoppade av i Österrike och drog till Quebec, funderar Szemberg.
” Fan, tänk om vi kan köra raka vägen till Landvetter – och få ut honom till Kanada med första bästa flyg. Vilken jävla grej det hade varit! Szymon Szemberg
Tretjak har en oväntad tröja på sig. En med den ökända NHL-klubben Philadelphia Flyers klubbemblem.
– Var har han fått den ifrån? Flyers är ju avskytt av CSKA Moskva, sedan de nordamerikanska spelarna slagit sovjeterna sönder och samman i en uppvisningsmatch vid årsskiftet några år tidigare.
Den 4 januari 1976 slutade ju matchen i en av de våldsammaste fighter som visats på en hockeyarena.
– Bland annat blev Charlamov nedslagen – och Flyers vann med 4–1, om jag inte minns fel. Sedan dess var ju Philadelphia avskytt av Tretjak, av CSKA och av hela det sovjetiska hockeyetablisse
” Troligen så gjorde han ett sista försök att få lov att lämna Sovjet för spel i NHL under våren och sommaren, men han fick ett njet. Szymon Szemberg
manget. Flyers var ju Sovjets raka motpol till hur ishockey skulle spelas, berättar Szemberg.
Och i en Flyers-klubbtröja har alltså Tretjak dykt upp för bilden med GP. Förklaringen?
Några år senare har Tretjak och Bobby Clarke – som brutit foten på Charlamov 1972 – blivit goda vänner.
– Tröjan har jag fått av Bobby Clarke i Philadelphia, ler Tretjak.
Och den sovjetiska stjärnmålvakten hoppar aldrig av från Sovjetunionen. Han tar bilden för GP, den publiceras i GP dagen
efter – och Tretjak återvänder därefter till Moskva och sin hustru.
– Troligen så gjorde han ett sista försök att få lov att lämna Sovjet för spel i NHL under våren och sommaren, men han fick ett njet. Trots att han bara var 32 så hade inget annat vapen än att meddela att han lägger av, berättar Szymon Szemberg.
Intervjun med GP blir den allra sista som målvakten gör som aktiv.
Fem år senare väljs han in i Hockey Hall of fame i Toronto – som den allra förste sovjetiske hockeyspelaren någonsin.
Och Tretjak och Szemberg kommer att mötas igen, senare i livet. 1992 avgörs OS i franska Albertville.
– Jag sitter på pressläktaren i hallen i Meribel och plötsligt dyker Tretjak upp. Han jobbar för rysk tv. ”Hallo, Vladislav”, säger jag. Minns du intervjun i Göteborg? Du sade att du tillhörde det sovjetiska folket, men vi visste att du ville till Montreal.”
Tretjak tittar på honom och svarar: – Jag kunde ju inte säga som det var ...
I dag sitter sitter är Vladislav Tretjak invald i det Internationella ishockeyförbundets styrelse och är även ordförande för det ryska ishockeyförbundet.