Kristian Wedel:
Det är den tredje båten han köper på tre år. Alla båtarna är så kallade fynd som har visat sig ha betydande hål i botten eller bortskavd reling.
Klockan 11 dricker vi kaffe. Vi har skaffat våra rutiner. Det finns en basketplan mitt i Kyrkbyn, i skuggan av en enorm alm. Vi är fördrivna från våra arbetsplatser. Vi kommer ut från våra skajpmöten och mejlkaruseller, med termosar eller prickiga keramikkoppar, ibland med en jordnötssmörssmörgås eller en banan. Ibland blåser det. Ibland regnar det – som Albert Engström skulle ha uttryckt det – spik och döda kärringar.
Vi vankar i cirklar runt basketkorgen, på två meters avstånd från varandra, medan vi nästan synkroniserat dricker vårt kaffe. Det ser ut som en modern balett.
Det fina är att man också lär sig så mycket.
Någon berättar om skillnaderna mellan kindpussarna i Spanien och den kalla sociala distansen i Rumänien och framkastar teorin att detta kommer att gagna Rumänien från smittskyddssynpunkt.
Någon berättar vad ett RNAvirus är.
Någon har hört att det går att tillverka ett coronatest av en gryta med vatten, plastbitar och frigolit.
Elvakaffet i Kyrkbyn är ett litet universitet värdigt Gorkij.
Någon är i färd med att bygga ett växthus av gamla fönster. Jag har ett fönster. Grannen får fönstret. Jag får senare på dagen två tomatplantor i svarta krukor. Något slags bytesekonomi är alltså under uppsegling. Men Magdalena Andersson deltar inte i Kyrkbyns elvakaffe och är följaktligen inte underrättad.
Några talar om dränering och takskägg och vindskivor och slipmaskiner.
Av detta förstår jag ingenting. De hade lika gärna kunnat diskutera detaljer i en blindtarmsoperation. Men jag står tyst och blåser på mitt kaffe och nickar igenkännande. Och ibland skjuter jag in någon replik, som jag inte heller förstår, men jag har lärt mig att det är saker som bör sägas. Jag säger:
– Man får inte pressa den för hårt för då skär den.
Eller:
– Lagren håller ju inte för något längre.
Jag undrar vad det betyder. Men för det mesta står jag tyst och nickar, som den som har upplevt allt.
Det är ett enormt vetande som traderas. Häromdagen rymde kattungen Chewie upp i ett träd. En av männen med kaffekopp – en friskus som en gång i halvåret spelar trummor i källaren – reste då en stege mot trädet. Det fina är att vi nu alla fick lära oss hur man bärgar en katt i ett träd utan att bli sönderriven. Det går inte att medföra en korg eller påse, för katten vägrar att kliva i. Det går inte att ta katten i famnen, för då klöser den. Det går visserligen att bärga den med två händer, men då förlorar ju räddaren greppet om stegen. Det rätta sättet – kanske det enda sättet i världen – är att med vänster hand fatta katten om livet och placera den på rygg på räddarens huvud, som en mössa, med tassarna i vädret.
Katten Chewie fördes i säkerhet som en pälsmössa.
Vi står och lyssnar med vördnad på denna visdom om katters räddning. Men vi talar inte alltid om så ädla ting.
Även vadslagning bedrives i basketkorgens skugga.
Ty grannen Torbjörn har köpt båt igen.
Det är den tredje båten han köper på tre år. Alla båtarna är så kallade fynd som har visat sig ha betydande hål i botten eller bortskavd reling. På tre år har Torbjörn ännu inte fått någon båt i sjön. Spänningen börjar nu bli olidlig. Kommer han att sjösätta något i år? Vadslagningen i Kyrkbyn börjar anta vansinniga proportioner. Vi går här på kvällarna – mellan garageuppfarter och blomsterlådor – och kikar liksom händelsevis in i hans trädgård på det välvda nötta skrovet och försöker bedöma oddsen.