Minnena från Kortedala fick Lars att skriva en roman
En skiva fick Lars Hoffmann att återvända till 1970-talets Kortedala. Minnena poppade upp och blev till slut en bok, som sålt över förväntan.
I höstas debuterade Lars Hoffmann som författare med boken ”Jag bor i Kortedala”. Därför träffas vi på Kortedala torg för att prata om stadsdelen förr och nu.
– Det är ett vackert torg som inte har förändrats så mycket sedan jag flyttade hit 1963. Forum ligger kvar, säger Lars Hoffmann och pekar. Förr var det film här och dans till Jackpots. Det fanns flera banker, Konsum och Ica. Och där borta låg en glasögonaffär, minns jag. Det kändes tryggt att bo i Kortedala. De vuxna hjälptes åt med att uppfostra barn och ungdomar.
Upprinnelsen till romanen är en märklig historia. 1971 gick Lars på Tekniska gymnasiet i Göteborg, men det var lite si och så med skolgången. Ganska ofta satt han i stället på Blue Peacock på Avenyn och drack öl. En dag kom en kille fram till honom med en kasse stulna skivor och undrade om han var intresserad av att köpa.
– Jag valde ”The BlackMan’s Burdon” med Eric Burdon and War, eftersom jag hade stor respekt för hans sätt att sjunga. Man liksom trodde på honom, säger Lars.
Cirka fyra decennier senare chattade han med några gamla kompisar om vilka de tio bästa skivorna genom åren var. Personligen höll han på ”The Black-Man’s Burdon”, vilket fick honom att fundera på episoden när han köpte plattan. Vad hände sedan egentligen? Lars åkte ut till Kortedala, minnena från sommaren 1971 återvände och blev till en berättelse, som utspelar sig under tre veckor.
Lars hade tre premisser för sitt skrivande: Det skulle inte bli en självbiografi.
Handlingen skulle vara enkel med dramatik i vardagen. Texten skulle vara fri från våld och innehålla ytterst lite sex. Slutresultatet blev en utvecklingsroman om en 21-årig ung man, som funderar över vad han ska göra med sitt liv.
– Han är lite av en sökare, lite lost i den perioden av livet. Men egentligen tror jag att han är en ganska vanlig kille. Boken beskriver också tidsandan, hur man tänkte då och allt runt omkring, säger Lars.
Romanen tog fyra
år att skriva. Sedan började jakten på en villig utgivare; något som visade sig vara tufft. Det hela slutade med att Lars bestämde sig för att ge ut boken själv.
– Jag tänkte att om jag säljer över 50 exemplar så är det bra. Över 100 skulle vara succé. Nu är jag uppe i 220 ex!
Skrivandet har gett honom en bättre känsla för det svenska språket, samtidigt som han haft ”jätteroligt” under tiden.
– Det har också väckt många minnen till liv och gett mig en slags tacksamhet över min mamma.
Lars bodde som liten i Pellerins margarinfabrik i Olskroken. Pappan var driftsingenjör och hade sin tjänstebostad där, ett stort hus med åtta rum.
– Mina kompisar trodde att pappa ägde fabriken!
I hemmet fanns ett piano och Lars började spela som sjuåring. När han var tolv år, skildes föräldrarna och han fick flytta med sin bohemiska mamma och två storasystrar ut till Solståndsgatan, 500 meter från Kortedala torg. Det var en klassresa neråt som påverkade alla syskonen starkt.
Lars drömde sig igenom skolan, men första året på Tekniska gymnasiet gick galant.
– Jag riktigt njöt av att bli ingenjör, rökte pipa och gick runt med en pennvässare i bröstfickan på min läderjacka.
Efter ett år hamnade han i en ”försenad pubertet”, präglad av musik och hippietidens ideal. Betygen sjönk, men han lyckades trots allt gå färdigt gymnasiet. Sedan mamman dött 1973, flyttade han från Kortedala till Redbergsplatsen.
– Jag var helt ur balans ett tag, hade ingen koll på ekonomin och drog mig fram tack vare vänner och tillfälliga arbeten.
1974 fick Lars jobb som enda manliga biträde på Renströmska lungsjukhuset; ett arbete som innebar ”mycket död”. Men när det efter ett par månader tog slut, sörjde han inte alltför mycket. Egentligen tyckte han inte att man skulle arbeta, utan i stället ägna sig åt det man ville, i hans fall spela musik. Han hade små krav på tillvaron och levde billigt. När det blev kris, gick han till pantbanken. Att han periodvis inte kunde betala hyra eller räkningar, följde honom senare i livet.
– Kronofogden var hemma hos mig många gånger, men jag hade ju inget att ta; jag hade pantsatt allt.
Ja, nästan allt, för när pianot var på väg att beslagtas, insåg Lars att det gått för långt och gjorde upp en avbetalningsplan.
– Det var det första steget till att bli en ansvarstagande medborgare. Det andra steget var när jag träffade min blivande fru och hon krävde att jag skulle låsa min dörr. Jag hade aldrig låst tidigare. Min filosofi var att folk skulle kunna gå in och göra te ifall jag inte vara hemma, säger han och tillägger att många vänner och hemlösa tillfälligt sov över på ”Hotell Hoffmann”.
Så småningom utbildade sig Lars till sjukgymnast och hann med 31 år i yrket, innan det var dags för pension. Förutom skrivande ägnar han numera mycket tid åt att spela piano i olika band. Musiken är livsnödvändig för honom.
– Jag spelar för att bli lugn och få igång hjärncellerna. Det viktiga för mig är inte att roa folk, säger han.