Idrotten blev räddningen
När idrottsevenemang ställs in i coronapandemins fotspår försvinner för många en plats som innebär gemenskap och samhörighet. För RIK-supportern Fredrik Janson har idrotten varit en räddning från depression och självmordstankar.
Att idrottsevenemang ställs in kan tyckas meningslöst i coronapandemins fotspår. Men för många är det inte bara idrotten som försvinner – för många försvinner också en plats som innebär gemenskap och samhörighet. I den tredje delen av artikelserien ”Supporter utan sport” berättar RIK-supportern Fredrik Janson, 44, hur idrotten varit en räddning från depression och självmordstankar. – Utan idrotten hade det varit så ensamt – det är A och O, säger Janson.
De silvergråa metallgrindarna slås upp till Scandinaviums personalentré. Arbetsstyrkan är just nu försvagad och permitterad hos det kommunala bolaget Gotevent som har hand om arenan, till följd av coronakrisen.
Men det gör inte så mycket. Några event huserar inte arenan ändå.
I den bästa av världar skulle det varit fullt pådrag här nu. Frölunda HC skulle varit långt framme i SM-slutspelet. Om bara några veckor skulle den kanadensiska rockstjärnan Bryan Adams sjungit in sommaren 2020. Och kanske hade Redbergslids IK skrällt sig vidare i handbollsslutspelet.
Nu liknar Scandinaviums innandöme mer ett renoveringsprojekt än en idrottsarena. Jumbotronen har hissats ner till nästintill marknivå. Ishockeyrinken är borttagen och en grön lyftkran står parkerad på golvets ena långsida. En dyster och talande syn för idrottens nuvarande vardag.
En man kommer gåendes upp från katakomberna. Han heter Fredrik Janson och har en grå keps på sig – ”IFK Göteborg” står det på den. Runt halsen hänger en blåvit halsduk. På den står det ”Redbergslids IK”.
– Det är lite som på RIK:s matcher det här – det är ju tystare än i kôrka, säger Fredrik och ler brett.
44-åringen började intressera sig för idrott tidigt i livet. Under större delen av uppväxten var det IFK Göteborg som gällde och han följde sitt lag från klacken. Blåvitt var bra då – riktigt bra. SM-gulden trillade in under 1980- och 1990-talet och följdes upp av framskjutna placeringar i Europaspelet.
Mellan alla fotbollsmatcher hann Fredrik med att gå på en del handboll. RIK blev hans lag och även här fick han vara med och rida på den framgångsvåg som ”De vita eleganterna” hade under 1990-talet.
Men sedan dalade intresset för handboll i takt med att RIK dalade i tabellen. Efter klubbens senaste SM-guld för 17 år sedan blev det nästan ingen handboll alls för Fredrik. Visst, han följde landslaget på tv men besöken till Lisebergshallen var sällsynta.
Intresset växte i stället till liv igen för sex år sedan. Då blev han medbjuden till en match av sin chef som
” Vi har ett cv som sträcker sig utöver det vanliga. Vi har över 20 SM-guld – det finns ingen handbollsklubb som har över tio i Sverige.
även är sponsor till RIK. Sedan dess har han sin plats på vip-sektionen och går på alla hemmamatcher. Men det är ingen vanlig vip-gäst vars främsta fokus är att nätverka
och äta snittar. Nej, nej. Fredrik står upp hela tiden och säger till sina kollegor att sätta sig framför honom så att de ser när han hoppar och studsar på läktaren.
– Det är rena gympapassen, berättar Fredrik och fortsätter:
– Mina ramsor härstammar lite från Blåvitt och den tiden när jag stod i klacken. Jag har inget emot att de (resterande publik på RIK:s matcher, reds. anm.) inte hakar på för det är rätt avancerade ramsor och det går snabbt och så där. Sen har jag fått lära mig att det finns en klack men där hörs ingenting. Det sitter en med en trumma och så är det den där ramsan: ”RIK, klapp, klapp, klapp, RIK” och så slås det på trumman lite ojämnt så där.
– Men det är som jag har sagt tidigare – det är värre än i kôrka. Det är så tyst. Herrejisses … Så att nej, då försöker man liva upp det lite. Men jag vet inte hur man ska få i gång det på riktigt.
Fredrik är alltså tillbaka som RIK-supporter sedan några år tillbaka efter en tids frånvaro. Han hade gärna sett att fler hade valt att göra samma sak.
– Vi har ett cv som sträcker sig utöver det vanliga. Vi har över 20 SMguld – det finns ingen handbollsklubb som har över tio i Sverige. Så kan vi inte ens fylla Scandinavium …
– När man går in på Facebook och tittar så är det strax under 5 000 som gillar och följer RIK – ändå är det inte fler här. Man kan ju tycka att i alla fall hälften av dem kan komma. I alla fall 2 000.
Han är uppväxt i en villa på landet i Mölndal. När han var liten var han ett barn med mycket känslor. Väldigt mycket känslor. När han var ledsen var han väldigt ledsen och när han var glad var han väldigt glad. Detta gjorde att han pendlade i humör och han visste inte riktigt vad det var som gjorde att han inte kunde kontrollera sina känslor.
När han var 16 år bestämde han och hans familj sig för att undersöka saken närmare. Det visade sig att han hade diagnosen OCD (tvångstankar) Aspergers syndrom med autistiska drag. Att han fick veta det var livsavgörande.
– Utan den hade jag varit där uppe, säger Fredrik och pekar upp mot himlen.
– Det har jag funderat på X antal gånger … Vissa perioder har varit så tunga att jag har suttit med kniven där.
Han pekar på sin handled.
– Men så någonstans finns det en spärr som har gjort att jag av någon anledning har ringt till mamma eller pappa – då vet de att det bara är att släppa allt de håller på med och åka till mig. Farsan har fått lämna jobbet och sticka fort som fan hem till mig. Ibland när jag varit hemma, och jag har försökt, så har jag ändå haft en spärr och han har kommit ner från sin våning och bara slängt sig över mig och räddat mig för att jag inte ska ta livet av mig.
Den tyngsta tiden är nu förbi. Sedan millennieskiftet berättar Fredrik att han haft sin bästa period i livet. Det började med att han träffade sin ”helgbo” Marie som han nu är förlovad med. Därefter hittade han ett jobb som han trivs med på Ica i Majorna.
Han vill berätta sin historia för att han tror att det är flera andra som går igenom liknande saker. Brottas med liknande tankar.
– Nu medicinerar jag en gång i månaden sedan 20 år tillbaka. Jag får en spruta som jag måste ta hela livet ut. Den gör att jag kommer i harmoni och balans samtidigt som jag får ner tvångstankarna.
Han bor fortfarande tillsammans med sin mamma och pappa fast nu är villan utbytt mot ett generationsboende i Mölndal, där han har sin egna lägenhet på bottenplan.
– Även om jag hade hyfsat bra liv innan så är detta den överlägset bästa tiden – jobbet i Majorna, jag har Marie och familjen runtomkring mig ...
Och så en sak till ...
– Utan idrotten hade det varit så ensamt – det är A och O. När det var som mörkast så kunde det faktiskt ske att jag hörde mamma säga: ”Du ska ju iväg på matchen i kväll.” Fast då kände man: ”Nej, jag vill inte ...” Men så kommer man iväg och helt plötsligt skiner man upp och så är man … Ja, idrotten har hjälpt mig mycket genom åren. Den har hjälpt mig när man är ensam på kvällarna – då har man i alla fall vetat att det har funnits en hel del matcher att titta på.
” Nu medicinerar jag en gång i månaden sedan 20 år tillbaka.