Andres Lokko: Florian Schneider uppfann framtiden
Ingen poporkester, knappt ens The Beatles, har så fundamentalt förändrat popmusikens diskurs. Framför allt inte under så lång tid och över ett så nästan ofattbart brett fält, skriver Andres Lokko, som minns en pionjär.
Tillsammans med sin kollega Ralf Hütter patenterade han med deras popgrupp Kraftwerk hur framtiden låter, klär sig, talar och ser ut.
Schneider gick bort i cancer, 73 år gammal, torsdagen den 6 maj och framtiden är, på betydligt fler sätt än i bara popmusiken, definitivt över.
Ralf och Florian bildade Kraftwerk i Düsseldorf 1970. Till en början befann de sig i utkanterna av den kosmisk frihetliga krautrock-rörelsen. Schneider var utbildad tvärflöjtist och deras tidigaste inspelningar är tidstypiskt experimentell improvisationsrock, progressiva jamsessions utan egentligt mål.
Sartoriellt inspirerade av
den brittiska konstnärsduon Gilbert & Georges strikta och identiska kostymer och med ambitionen att skapa en genuint tysk modern rockmusik framförd på deras modersmål bytte de riktning och förändrade musiken – all musik! – för all återstående framtid.
Kraftwerks fåordigt mekaniska lyrik betedde sig som vore den lösryckt ur tyska instruktionsmanualer och de skapade en homogen centraleuropeisk identitet medels estetik och form.
På albumen ”Autobahn” (1974), ”Radio-Activity” (1975), ”Trans-Europe Express” (1977) och ”The Man-Machine” (1978) hade de redan förvandlat sig själva till retro-futuristiska pionjärer i en framtid från – aningen paradoxalt – mycket länge sedan. De verkade i en specifik framtid: så som den såg ut i den österrikiske regissören Fritz Langs stumfilmsepos ”Metropolis” från 1927. Men detta var en europeisk framtid som klädde deras musik för maskinåldern betydligt bättre än dess anglosaxiska motsvarigheter. De gick tillbaka till sin geografiskt närmaste framtids ursprungskälla, ett genomtänkt drag, ideologiskt såväl som kommersiellt.
Kraftwerk beskrev sin
studio – med det fina namnet Kling Klang – som ett laboratorium. Där var Schneider och Hütter, enligt dem själva, högst utbytbara verkstadstekniker. De arbetade för Kraftwerk, som vore det en myndighet eller fabrik.
Med en imponerande konsekvens spelade de sina roller som stela och spända tyska herrar vars elektroniska rock mer än något annat krävde ordningssinne och punktlighet.
Ingen studerade detta mer noggrant än David Bowie. Samt en hel generation nyblivna tonåringar i Basildon och Sheffield.
Vid sidan av regelrätta hits om motorvägar, tåg, robotar och miniräknare komponerade Kraftwerk sånger om harmoniska morgonpromenader (”Morgenspaziergang”) och cykling.
Ingen poporkester, knappt
ens The Beatles, har så fundamentalt förändrat popmusikens diskurs. Framför allt inte under så lång tid och över ett så nästan ofattbart brett fält.
De cementerade ett nytt fundament för all framtida popmusik att utgå ifrån. Kraftwerk etablerade ett eget ’år noll’ där man inte längre behövde gå längre tillbaka i historien än till just dem. Afroamerikanska djs och musiker förundrades – under både hiphopens som house- och techno-musikens födelser – av hur dessa tjänstemän från Düsseldorf hade uppfunnit en alldeles egen funk. Så de använde den, förädlade den för sina egna syften och ut på andra sidan kom något nytt. Igen. Kraftwerk uttryckte artigt sin glädje över att deras elektroniska produkter kom till användning.
2008 pensionerade sig
Florian Schneider från sitt arbete hos Kraftwerk för att ägna sig åt cykling och promenader.
Ralf Hütter har sedan med nya (och några återkommande) anställda fortsatt turnera som Kraftwerk. Men likt deras egen retro-futuristiska vision från 1920-talet så var deras roll under de sista decennierna egentligen som en regelrätt nostalgiattraktion. Om än med en aningen högre konstnärlig ambitionsnivå. Men det förtog aldrig ens det minsta från den musikaliska revolution de uppfann och instigerade; patenterade och personifierade.
Ingen mer så än den ständigt småsarkastiskt och outgrundligt leende Florian.
De verkade i en specifik framtid: så som den såg ut i den österrikiske regissören Fritz Langs stumfilmsepos ’Metropolis’ från 1927. Men detta var en europeisk framtid som klädde deras musik för maskinåldern betydligt bättre än dess anglosaxiska motsvarigheter.