Nu är rätt tid att inrätta ett statligt testamentsregister
När Gud kommer med prästen kommer Djävulen med arvingarna, lyder ett något vanvördigt gammalt talesätt. Det ligger dock en sanning i det. Arvstvister är ofta uppslitande och kan så split inom familjer för all framtid. Mitt i sorgen efter den avlidne ska svåra och känslosamma konflikter hanteras.
Bouppteckningar och äktenskapsförord ska enligt lag registreras hos Skatteverket. Men av någon anledning gäller det inte för testamenten. Här råder ett slags vilda västern. Den som skriver ett testamente har inga garantier för att det inte försvinner om det förvaras i hemmet, eller i ett bankfack som kan öppnas utan vittnen.
Det går förvisso att förvara testamenten hos vissa advokatfirmor och begravningsentreprenörer. Men det är inte gratis och privata företag kan som bekant gå i konkurs. Ett testamente kan vara skrivet decennier innan dödsdagen. Testatorn, den som upprättat testamentet, kanske inte är i stånd att skriva ett nytt när advokatfirman lägger ned.
Det är en märklig ordning. Det har flera gånger motionerats i riksdagen om att införa en statlig registrering. Framför allt Kristdemokraterna har drivit frågan. Skatteverket har också ställt sig positivt till att hantera testamenten. En majoritet i riksdagen har ställt sig bakom ett tillkännagivande om att utreda frågan. Ändå har inget hänt.
Justitieminister Morgan Johansson har öppnat för att titta på frågan. I en interpellationsdebatt i januari sa han att ett ”arbete med att överväga frågan på nytt har därför inletts i Regeringskansliet”. Det ger visst hopp om en förändring.
En knäckfråga är om registreringen ska vara frivillig eller obligatorisk. Fördelen med en frivillig registrering är att det ska vara lätt att skriva ett nytt testamente, det vill säga att ändra sin vilja. Argumentet för ett obligatorium är att det skulle kunna uppfattas som att det registrerade testamentet har större tyngd om ett senare testamente inte är registrerat.
Det är inget särskilt tungt vägande skäl. Med frivillighetslinjen behåller man dagens enkla möjlighet att förnya sitt testamente samtidigt som risken att testamenten ”försvinner” minskar kraftigt. Frivillighet är därför bättre än inget register alls. Men ett obligatorium vore också bättre än dagens situation.
Den som saknar familj i livet är i praktiken beroende av att få sitt testamente registrerat. Den som vill testamentera en del av sin kvarlåtenskap till någon annan än de närmaste familjemedlemmarna tvingas leva med risken att testamentet helt enkelt förstörs av någon som har intresse av det. Det här skapar rättsosäkerhet.
Nu under coronaepidemin har intresset för att skriva testamente ökat kraftigt (SR 5/5). Det vore ett lägligt tillfälle för regeringen att komma till skott. Helst omedelbart.
Den som skriver ett testamente har inga garantier för att det inte försvinner om det förvaras i hemmet, eller i ett bankfack som kan öppnas utan vittnen.