”Många lever i en falsk trygghet”
Nyheter: För många kan det vara svårt att föreställa sig alla de livsöden som gömmer sig bakom Folkhälsomyndighetens dagliga statistik. På Mölndals sjukhus intensivvårdsavdelning är verkligheten däremot ständigt närvarande. Här kämpar människor, en del födda så sent som på 90-talet, för sina liv och pressen på sjukvårdspersonalen är enorm. Inifrån IVA-avdelningen är budskapet glasklart: kampen mot det nya coronaviruset är långt ifrån över och viruset måste tas på största allvar. ”Jag tror att det är många som lever i den falska tryggheten att det här inte kan drabba mig, att jag är ung och frisk. Vi ser en helt annan verklighet här.”, säger sektionschef Karin Löwhagen.
Den bara bröstkorgen rör sig ryckigt och ansträngt. För ett par veckor sedan betraktades patienten framför oss som döende, men hoppet lever. GP har besökt sjukvårdens sista utpost i kampen mot covid-19 – där trycket fortsätter att öka och såväl äldre som 90-talister går en oviss kamp mot döden. – Ingen kan känna sig säker på att vara förskonad, säger sektionschefen Karin Löwhagen.
Trots att alla fönster står på glänt och den kyliga vårluften strömmar in i salen rinner svetten bakom personalens visir och munskydd. Det piper från medicinpumpar och respiratorer som hela tiden kan behöva korrigeras och som är helt avgörande för om de svårt sjuka patienterna ska ha en chans att överleva.
Det är här människorna som i morgon riskerar att bli en siffra i statistiken över avlidna, som presenteras av Folkhälsomyndigheten klockan 14.00 varje dag, vårdas.
Före pandemin hade avdelning 227 på Mölndals sjukhus fem intensivvårdsplatser. Sedan den första svårt sjuka patienten med covid-19 kom in, den 23 mars, har kapaciteten utökats till 18 platser.
För att kunna ta hand om de svårast sjuka har Mölndals sjukhus i stort sett fått organisera om hela verksamheten.
Sjuksköterskor, undersköterskor
och läkare som aldrig tidigare har jobbat med intensivvård har på kort tid fått sadla om. Tillsammans med den ordinarie personalen utgör de nu fronten mot viruset som i Sverige har skördat drygt 3 000 människors liv.
Undersköterskan Anna Lammert har över 20 års erfarenhet av intensivvård. De senaste veckorna har hon fått lära narkossköterskor, operationssköterskor och undersköterskor från sjukhusets operationsavdelningar grunderna i intensivvård, som inte ingår i deras utbildning.
I korridorerna, som går i en kvadrat runt de tre salar där patienternas vårdas, trängs personal bland varuvagnar och maskiner. Utanför avdelningen står ytterligare vagnar med leveranser av sjukvårdsmateriel som snart kommer att gå åt i den ständiga förbrukningen av utrustning och läkemedel.
I den största salen, som tidigare varit en så kallad postoperativ intensivvårdssal, vårdas åtta patienter.
De flesta andas med hjälp av respirator, som antingen syresätter patienten via en slang som förs ner i halsen eller via en trakelakanyl som opererats in på halsens framsida. Genom en sond som förs ner i magsäcken via näsan får patienterna näring.
Flera av patienterna
har upp till åtta olika medicinpumpar. En del är också kopplade till en dialysmaskin, som kan rena deras blod om njurarna slås ut.
Utöver kontrollen av all medicinsk utrustning ska personalen också se till att patienterna är i rörelse.
En patient ska vändas var tredje timme för att inte få liggsår, men också för att patienten ska andas genom olika delar av lungorna – som hos en svårt sjuk covid-19-patient i regel är drabbade av kraftig inflammation.
Personalen ska också lugna och ge stöd till dem som kan vara på väg att vakna upp efter att ha varit nedsövda, ibland så länge som i flera veckor.
– De flesta som vaknar upp är inne i någon form av drömvärld. De vet inte vad som är verklighet och inte och får till råga på det se oss ståendes i munskydd och visir. Har du varit nedsövd under lång tid tar det ofta en tid att förstå vad som har hänt och då kan du få ett delirium, säger Anna Lammert och fortsätter:
– Då kan du se insekter i taket och riktigt otäcka saker. Eftersom vi inte kan ha några anhöriga här som kan hålla dem i handen, så måste vi lugna och förklara för dem om och om igen. Det är klart att det en är en tuff situation för både patienten och de anhöriga.
Inne i salen rör sig personalen från patient till patient. Då och då går någon fram till en fönsterruta som gränsar till korridoren utanför och fäster en papperslapp med en beställning på läkemedel som är på väg att ta slut inne i salen.
Stunderna när de kan stanna upp och andas ut är lätträknade.
– Det blir rörigt, det blir spring. Alla kräver sin vård. Någon kan vara på väg att krypa ur sängen, medan en annan kraschar på det andra stället, säger undersköterskan Anna Lammert.
Hon berättar att personalen som längst ska jobba fyra timmar i sträck inne hos patienterna. Virusskydden i munskyddens filter sägs inte var säkra längre tid än så.
Risken för att
själva bli smittade gör att personalen under tiden de är in salen inte kan lätta på sina visir eller munskydd för att ens kunna dricka ett glas vatten. Att gå på toaletten är inte heller att tänka på, då skyddsutrustningen de bär i så fall måste tas av och bytas ut.
– Du blir nästan lite groggy efter ett pass. Du blir trött i huvudet, inte minst av ljudet från alla maskiner i en IVA-sal, säger Anna Lammert.
När GP är på plats på avdelning 227 under måndagen är 16 av de 18 vårdplatserna belagda. Sedan
den 23 mars har 36 patienter med covid-19 vårdats på avdelningen. 16 av dem har kunnat flyttas till en vanlig sjukhusavdelning. Fyra har inte överlevt.
Carina Svartling är vårdenhetschef på IVA-Mölndal och är den som ansvarar för att bemanna de 18 intensivvårdsplatserna. Hon berättar att det krävs omkring sex-sju personer dygnet runt för att ta hand om fyra svårt sjuka patienter.
Den stora skillnaden jämfört med vanlig intensivvård, utöver skyddsutrustningen, menar hon är att personalen aldrig får tid för återhämtning. En patient med covid-19 får i genomsnitt intensivvård i drygt två veckor, i normala fall är vårdtiden för en patient på avdelningen omkring 2,5 dygn.
– Vi har en vana att jobba i högt tempo, men i ett normalläge har vi också lugnare dagar och det är därför vi orkar. Nu är det högt tempo dygnet runt, varje dag, vecka efter vecka, och det är en utmaning att se till att vi har tillräckligt med personal, säger hon.
I nuläget finns det inget som tyder på att anstormningen av patienter skulle vara på väg att avta. Smittspridningen av det nya coronaviruset bedöms ännu inte ha nått sin topp i Västra Götalandsregionen.
Peter Dahm är verksamhetschef för intensivvårdsavdelningen i Mölndal. Som en av de högsta cheferna för intensivvården inom Sahlgrenska universitetssjukhuset är det hans ansvar att, tillsammans med den övriga sjukhusledningen, se till så att intensivvårdsplatserna räcker till.
Från början hade SU-vården IVA-platser för patienter med covid-19 på Östra sjukhuset. Förutom här i Mölndal finns det numera även platser inne på Sahlgrenska.
– I helgen tog vi ett beslut om att även öppna upp platser på avledning 22, PIVA, på Sahlgrenska. Det innebär att vi i nuläget har omkring 70 platser där vi har beredskap
med utrustning som pumpar och respiratorer, men det är hur mycket personal vi kan bemanna platserna med som är den kritiska faktorn, säger Peter Dahm.
Under måndagen berättar han att ungefär två tredjedelar av platserna var belagda.
Peter Dahm berättar om hur imponerad han är över personalen som har fått rycka in och stötta upp intensivvården. För att vården på sikt ska orka med anstormningen menar han att fler kommer att behöva snabbutbildas.
Narkossköterskan Matilda Palenius är en av många sjuksköterskor på Mölndals sjukhus som har fått byta avdelning från operation till intensivvård. Hon beskriver de första veckorna som omtumlande.
– Man hinner inte alltid läsa rutinerna som uppdateras hela tiden. När man jobbat över stannar man inte kvar och läser på rutiner, utan istället blir det att man muntligen uppdaterar varandra: ”Nu gäller det här, den här grejen är slut, nu kör vi med den här istället”. I början stöttade man upp med narkossköterskor och undersköterskor som dundrade in från operation, nu har även läkarkåren förstärkts från olika håll, säger hon.
När Matilda Palenius började på avdelningen berättar hon att hon kastades in i hetluften efter att ha gått ett eller två pass bredvid en undersköterska från den ordinarie personalen.
– De första dagarna slängde jag mig bara på sängen och kände hur det surrade i hela kroppen när jag kom hem. För varje vecka som jag
har varit här blir dagarna då jag känner så färre och färre. Men jag har varit här i fem veckor nu. Jag ser hur kollegor som bara ha varit här i någon vecka är i den situationen just nu.
Samtidigt som personalen inom sjukvården vittnar om en situation som blir allt mer ansträngd för varje dag, så kommer det nästan dagligen rapporter om hur allmänheten långsamt har börjat återvända till en vardag som påminner om den innan pandemin.
Krogar tvingas bomma igen för att inte ha följt Folkhälsomyndighetens rekommendationer och på varuhus som Ikea och Ullared kommer vittnesrapporter om omfattande trängsel.
När frågan ställs om hur människorna bakom visiren och skyddsmaskerna reagerar på sådana rapporter svartnar ögonen på sektionschefen Karin Löwhagen.
– Jag blir så otroligt provocerad när jag ser och hör om det. Det är horribelt, jag tror att det är många som lever i den falska tryggheten att det här inte kan drabba mig, att jag är ung och frisk. Vi ser en helt annan verklighet här.
Karin Löwhagen får medhåll av vårdenhetsöverläkaren Karin Kleiven Thiringer, som är medicinskt ansvarig på avdelningen.
– Vi har dödssjuka patienter här som är födda på sent 90-tal och som inte har haft några kända riskfaktorer. De flesta som ligger här är överviktiga, men inte alla. Jag tror att man än så länge ska ta riskfaktorerna med en nypa salt. Jag tror att det finns djupare förklaringar,
på typ genetisk nivå, som vi ännu inte känner till, säger hon. Karin Löwhagen fyller i:
– Vi har 90-talister, 80-talister, 70-talister, 60-talister och 50-talister här. Ingen kan känna sig säker på att vara förskonad.
En räddning för att säkra bemanningen på avdelning 227 har varit att personal som uppvisar symptom kan provtas på sjukhuset, menar cheferna. Via en särskild ingång kan personalen på morgonen lämna ett blodprov och senare få svar på om de har smittats via sms under eftermiddagen eller kvällen.
– Det har varit jätteviktigt, än så länge har vi bara haft ett fåtal som har varit smittade och de blev smittade innan patienterna kom hit. Det gör också att vi känner en trygghet i att våra rutiner med hygien och skyddsutrustning fungerar, säger Karin Löwhagen.
”
Jag tror att det är många som lever i den falska tryggheten att det här inte kan drabba mig, att jag är ung och frisk. Vi ser en helt annan verklighet här. Karin Löwhagen sektionschef
” Vi har dödssjuka patienter här som är födda på sent 1990-tal och som inte har haft några kända riskfaktorer. Jag tror att man än så länge ska ta riskfaktorerna med en nypa salt. Karin Kleiven Thiringer vårdenhetsöverläkare
Undersköterskan Anna Lammert berättar att hon inte vet hur länge personalen kommer att orka med den nuvarande arbetsbelastningen.
– Jag tror att allmänheten skulle behöva se hur det ser ut inne på en IVA-avdelning för att förstå allvaret och att det här inte är över på långa vägar, säger hon.
Situationen är inte bara ansträngd för personalen inne hos patienterna. I ett rastrum sitter receptarien Martina och tar en kortare paus. Efter att hon nyligen återvänt från föräldraledighet var tanken att hon skulle återvända till hjärtintensiven på Sahlgrenska där hon vanligtvis jobbar.
För att hinna blanda medicinen till covid-19-patienterna berättar Martina att hon jobbar över i stort sett varje dag.
– Jag brukar var här runt fem på morgonen och försöker gå hem runt halv tre, men det är inte alltid det går. Ibland är det lite svårt att få ihop grejerna. Saker tar slut när alla behöver samma sak hela tiden. Det kan vara lite upp och ner från dag till dag vad som finns, men det går
alltid att lösa med alternativ om det inte finns tillräckligt av förstavalet, säger hon.
Hon berättar att ett läkemedel som det är brist på är propofol, som används för att söva patienterna.
– Det går åt i mängder. Nu kör vi med en lite svagare styrka än vad vi hade velat ha egentligen, men det fungerar. Man får använda större mängder, fast med svagare styrka istället, säger hon.
Inne i IVA-salen
rör sig en nedsövd patients bröstkorg kraftigt upp ned under den uppknäppta sjukhusskjortan. En respirator hjälper till med andningen.
Personen har vårdats i flera veckor på intensiven. Ett tag bedömdes patienten inte ha lång tid kvar, men nu har läget förbättrats något.
Så länge vården klarar av ge de svårast sjuka patienterna vård så kommer liv att räddas. När GP är inne i salen bland dem får vi plötsligt bevittna en ljusglimt som ger ny energi till den hårt ansträngda personalen.
En man som tillhör de patienter som har vårdats längst tid på avdelningen har gjort så pass stora framsteg att han har kunnat väckas. För första gången på länge ska han få äta något och personalen kommer med en isglass.
De håller också upp hans mobiltelefon och spelar upp en videohälsning som hans barnbarn har spelat in.
– Vi har inte vetat hur det skulle gå, men nu går det åt rätt håll och alla är ju så glada för det, säger Anna Lammert.
Både hon och
narkossköterskan Matilda Palenius har hoppet kvar om att de kommer få någon form av semester i sommar. Om de kan få det är delvis upp till hur allmänheten följer Folkhälsomyndighetens råd.
Samtidigt som det
kommer rapporter om att fler och fler inte gör det vill både Anna Lammert och Matilda Palenius understryka att de också känner stöd för insatserna de gör.
– Ibland känns det som att man är ensam i det här och att allt i ens eget liv handlar om covid, medan andra börjar gå vidare. Men så får vi massa saker skickade hit, som mat och godis, och då känns det väldigt skönt att någon utanför det här tänker på oss, säger hon.
Anna Lammert instämmer:
– Att slippa ställa sig och göra en matlåda när man kommer hem från ett tufft pass är guld värt och väldigt uppskattat. Vi vet inte hur länge det här kommer att hålla på, men vi gör så gott vi kan, säger hon.