Victoria Greve: Efter ”Guldfeber” är det dags att ställa krav på museerna
”det största kulturarvsbrottet inside någonsin i Sverige”, säger polisens utredare i SVT:s dokumentärserie ”guldfeber”.
SVT:s dokumentärserie ”Guldfeber” om miljonstölderna i Kungliga Myntkabinettet i Stockholm och Göteborgs stadsmuseum har gått i mål. Filmaren Åsa Blanck har målat upp en hemlighetsfull värld full av färgstarka karaktärer. Mystiska mynthandlare, pyntade ordensmedlemmar, numismatiker. En gåtfull huvudperson som låter Blanck komma ovanligt nära.
Det är en väl berättad dokumentär om museimän som fritt äger tillträde till skattkamrarna och lämnar med fickorna fulla av mynt. En förgylld värld där personligt förtroendekapital är tung valuta och där tystnadskultur skyddar brottslingar som i åratal kunde fortsätta att plundra det svenska kulturarvet.
Inte heller de exklusiva auktionshusen tycks ha ställt några besvärande frågor när de museianställda lämnat in de sällsynta mynten till försäljning.
För det visar sig att museichefen varken var den första eller den sista tjuven i skattkammaren.
Brotten började nystas upp 2013 när den före detta museichefen på KMK blir tagen på bar gärning när han stjäl frimärken på en auktionsfirma. Kan han ha stulit också från den egna arbetsplatsen? Det visar sig att mynt saknas i Kungliga Myntkabinettets samlingar, till ett värde av 25 miljoner. Även i Göteborgs stadsmuseums myntvalv, där museichefen fick röra sig utan restriktioner i säkerhetsklassade rum saknades värdefulla mynt och medaljer (GP 1/12-17). 350 av totalt 40 000 föremål har försvunnit ur samlingarna.
Bara en bråkdel kunde kopplas till museichefen. Eftersom ingen inventering gjorts före 2011 går det inte att säga exakt när föremålen försvunnit. Trots att museichefen sålt ett likadant mynt som det saknade, gick det inte att bevisa att det var identiskt med det som försvunnit ur samlingen.
Tack vare en myntbloggare i Alingsås, som av en händelse fotograferat några mynt på stadsmuseet 1997, kunde utredarna säkra tekniskt bevis mot museichefen som sedan ledde till erkännande. 15 mynt och 3 medaljer fick Göteborgs stadsmuseum tillbaka av de 350 försvunna föremålen.
Tanken på allt som gått förlorat är svindlande. Likaså tanken på hur slumpmässigt det är att bevisen alls kunde säkras.
Museimannen dömdes för grov stöld år 2017. En kollega till honom, också han åtalad för grov stöld i Kungliga Myntkabinettet, friades nyligen i Stockholms tingsrätt eftersom de bedömde att brotten preskriberats.
” Tanken på allt som gått förlorat är svindlande. Likaså tanken på hur slumpmässigt det är att bevisen alls kunde säkras.
Men historien tar inte slut här. För nu är det dags att ställa krav på de offentligt ägda museerna. Hur ska samlingarna kunna vara fortsatt tillgängliga för allmänhet och forskning utan att äventyra säkerheten? Kräva att de dokumenterar vad som finns i samlingarna och skapar rutiner som förhindrar insiderbrott. Också de välrenommerade auktionshusen kommer besvärande lätt undan. Vilket ansvar utkrävs dem för att kontrollera proveniensen på de föremål de tar på sig att sälja?
Det är vår gemensamma historia, vårt kulturarv. Det angår fler än kotterierna runt Stockholms slutna herrsällskap.