Clandestino missar stöd – med fem dagar
aleksander motturi var med och grundade Clandestino festival 2003.
Clandestino gör om sin fyra dagar långa festival till en enda spelning. Men de missar Kulturrådets stöd för inställda evenemang, som inte gäller efter den 31 maj.
Clandestino festival skulle gått av stapeln 4-7 juni, men har nu bantats till en enda konsert – avslutningskonserten i Hagakyrkan den 7 juni. Festivalen får ändå inte ta del av statens stödpaket för inställda kulturarrangemang, som bara gäller evenemang som skulle ägt rum till och med 31 maj.
– Det finns ingen riktig logik bakom det datumet, ingen tror att det ska vara som vanligt från och med 1 juni, säger Aleksander Motturi på Clandestino institut.
– De som hamnar på fel sida om gränsen drabbas väldigt hårt. Även om vi skulle få grönt ljus i juni så tar det lång tid att starta upp igen. Vi förbereder den här typen av arrangemang ett halvår i förväg.
De som redan köpt festivalbiljett kan få pengarna tillbaka, men har också fått frågan om att efterskänka kostnaden om de kan. Clandestino kommer inte heller att behöva betala tillbaka det stöd de redan fått av regionen och kommunen. Västra Götalandsregionen har ett eget stödpaket till kulturutövare, som bland annat innehåller stipendier och stöd till mindre kulturorganisationer.
– Vi försöker hantera det här med hjärta och inte kräva tillbaka pengar från aktörer som kämpar, men vi ser att det inte kommer att räcka, säger Västra Götalandsregionens kulturchef Katti Hoflin.
Det statliga stödpaketet till kulturutövare på 500 miljoner som klubbades igenom i april var välkommet, men alldeles för litet, enligt Hoflin.
– Vi hoppas på och räknar med ett utökat stöd till en redan skör näring som nu befinner sig i fritt fall, säger hon.
Många kulturaktörer är exkluderade från de stöd som går att få med anledning av coronakrisen. Frilansande konstnärer med enskild firma har till exempel sämre möjligheter att få stöd än aktiebolag, och verksamheter som får stöd genom den så kallade kultursamverkansmodellen är exkluderade från Kulturrådets stödpaket. Till dem hör bland annat Göteborgs dans- och teaterfestival, Röda sten, Riksteatern väst och Nordiska akvarellmuseet.
Katti Hoflin håller dessutom med Aleksander Motturi om att slutdatumet 31 maj försvårar läget för många arrangörer som är beroende av intäkter från sommarevenemang.
– Jag har sagt till Kulturrådet att det måste komma något som täcker perioden som kommer sedan, efter den här våren. För aktörerna handlar väldigt mycket om sådant som inte kan hända i sommar, man vet ju inte hur länge de här restriktionerna kommer att sträcka sig. Jag vill också att de använder sig av oss i regionerna så att nästa stödpaket verkligen är till gagn för hela landet.
Clandestino festival har sedan starten 2003 haft musik från andra delar av världen än den engelska och angloamerikanska som sin nisch, liksom svenska artister som rör sig utanför mittfåran. De drabbas hårt av både internationella reserestriktioner och Sveriges egna regler för sammankomster.
– Först var vi hoppfulla om att det kanske skulle lösa sig till juni, men kom ganska snabbt till insikt om att det inte skulle gå. Vissa artister har till exempel inte kunnat söka visum eftersom ambassader varit stängda, säger Aleksander Motturi.
För avslutningskonserten bestod programmet av mestadels svenska gäster, som Maria W Horn, Johannes Anyuru, KG Hammar, Shida Shahabi och Sara Parkman. Den kommer därför att genomföras i begränsad skala, med max 50 personer i publiken. Kyrkan rymmer egentligen 350 personer.
– Vi kommer att få ut konserten digitalt också, men jag vet inte exakt i vilket format. Det är något vi velat göra tidigare, eftersom våra program kan vara intressanta för en större publik runtom i världen. Tidigare har vi inte haft resurserna, men när vi väl fått in rutinerna kan det bli något vi fortsätter med.
Familjemusikalen ”Får jag vara med” på Dramaten fick ställas in på grund av coronaviruset. Men musiken lever vidare. – Vi har försökt skapa den bästa musiken för unga öron, säger sångerskan och kompositören Sarah Riedel.
I mitten av februari klev Sarah Riedel upp på Dramatens scen som en del av ensemblen i familjemusikalen ”Får jag vara med”. Föreställningen, som gjorts av Sarah Riedel själv tillsammans med illustratören och barnboksförfattaren Stina Wirsén och koreografen Anna Vnuk, hade ett 70-tal utsålda datum under våren, men fick avbrytas innan hälften hunnit genomföras på grund av rådande coronapandemi.
Musiken från föreställningen lever dock vidare, även i tider av social distansering. I dag släpps låten ”Hur högt kan jag bygga”, där Sarah Riedel sjunger Stina Wirsén, och senare i år släpps ett album med musiken från musikalen, i Sarah Riedels tappning.
– Jag utgår från scenversionen av låtarna, men vill att allt ska kännas mer storslaget och lyxigt. Till Dramaten skrev jag musiken för enbart en pianist och oss i ensemblen, men på skivan blir det ett större arrangemang med fler musiker, säger hon.
Låtarna befinner sig i ett gränsland mellan jazz och visa, enligt Sarah Riedel själv, och riktar sig till barn och deras föräldrar. Men en yngre målgrupp betyder inte lägre ambitionsnivå. Musiken är inspelad i Atlantisstudion i stora, jazziga arrangemang.
– Jag tycker att det är viktigt att det håller en hög kvalitet även om musiken i första hand är för barnen. Det som skiljer det här från annan musik jag gör är väl egentligen texterna, och möjligen längden på låtarna. Det kan handla om två minuter i stället för sex minuter, säger Sarah Riedel.
Att tonsätta barnmelodier ligger nära till hands för Sarah Riedel. Som dotter till musikern och kompositören Georg Riedel har hon omgivits av musik sedan barnsben. Att spela teater på Dramaten, däremot, var något helt nytt.
– Det var fantastiskt roligt att spela. Som musiker och artist är man ganska ensam i den konstnärliga processen, men inom teatern är grupparbetet en så fundamental del. Jag är definitivt sugen på att spela mer, säger Sarah Riedel.
” Vi hoppas på och räknar med ett utökat stöd till en redan skör näring som nu befinner sig i fritt fall Katti Hoflin Kulturchef VGR