Ta ett lyckopiller, Bengt Ohlsson
Bengt Ohlssons senaste roman ”Midsommarnattsdrömmar” vänder blicken mot 1960-talisternas besvikelser och självskadebeteenden. Mattias Hagberg vill inget annat än att pracka på författaren en kur med lyckopiller. ”Så här får han inte fortsätta.”
Roman Midsommarnattsdrömmar Albert Bonniers förlag
De skulle bli så lyckliga. Födda mitt i rekordårens mest vibrerande decennium och uppvuxna under en tid när Sverige gick från ett provinsiellt land till världens modernaste stat, präglad av framtidstro och individualism, tillhörde de en generation som hade allt. Men ändå var det som att något gick fel. Lyckan blev olycka, framtidstron blev ett evigt ältande av det egna livets missade möjligheter.
När Bengt Ohlsson tar sig an sin egen generation – svenskar födda under mitten av sextiotalet – dryper sidorna av bitterhet. Jag vet inte när jag senast läste något lika gallsprängt och missmodigt som ”Midsommarnattsdrömmar”. Redan efter ett hundratal sidor är jag matt, för att inte säga utmattad, och då återstår ytterligare trehundra sidor med ältande. En typisk mening lyder: ”I sin terapi pratade Sofia ofta om hur dåligt självförtroende hon hade just för sin familj, och hur övertygad hon var om att alla andra var lyckligare.”
Ja, ni fattar. Bengt Ohlsson har vänt blicken mot den egna generationen och det enda han ser är ett neurotiskt självskadebeteende, en dröm om det slutgiltiga självförverkligandet som baktänt och som blivit ett ok att bära.
”Midsommarnattsdrömmar” cirklar kring ett kompisgäng på sex personer – tre tjejer och tre killar – som med kortare eller längre uppehåll firar midsommar ihop. I romanen möter vi dem vid tre olika tillfällen, som tjugofemåringar 1988, som fyrtioåringar 2003 och som femtifemåringar 2018. Däremellan vecklar deras liv ut sig. Det är otrohet och begär, barn och skilsmässor, bostadskarriärer och yrkeskarriärer, och det är kroppar som långsamt förfaller.
Bengt Ohlsson har lagt sig nära sina romanfigurer. I tur och ordning låter han oss lyssna av deras inre vid varje stopp på vägen mot ålderdomen. Ingen är nöjd, ingen är tillfreds. Alla är misstänksamma och avundsjuka, och allas självförtroenden är i botten. Kanske uttrycker Ida den gemensamma känslan bäst i en av sina inre monologer: ”Vi ljuger om att vi är lyckliga, att vi trivs på jobbet och att det finns någon mening med att släpa sig genom ett långt liv kantat av besvikelser, förödmjukelser och tillkortakommanden. [---] Vi ljuger inte för att vi är onda, utan för att vi vill så mycket och för att våra önskningar inte går att få ihop med den verklighet vi lever i.”
Ja, det är lätt att se vart Bengt Ohlsson vill komma. Han vill inpränta att det individuella självförverkligandet har en brutal baksida; att missnöjet och misslyckandet alltid står och väntar om man spänner bågen för hårt; att den som jämt tänker att livet kan ge mer oundvikligen kommer att blir besviken.
Detta hade kunnat bli bra och intressant. Bengt Ohlssons egen generation är trots allt en fascinerande anomali: Aldrig, varken tidigare eller senare, har människor vuxit upp under så fördelaktiga förhållanden, med så mycket tillförsikt. Men som den här romanen utvecklar sig blir den bara trist – och inte särskilt trovärdig. De flesta människor känner sig trots allt tillfreds med jämna mellanrum, särskilt om man är omgiven av vänner. Lite genuin glädje hade inte skadat.
Kanske har Bengt Ohlsson skrivit med ett ironiskt leende på läpparna. Kanske ser han texten som en spefull uppgörelse med sig själv och sina vänner, med en generation som blivit alltför bortskämd, men det framgår i så fall inte. Tvärtom. Här finns ett allvar som till slut provocerar. ”Midsommarnattsdrömmar” är en roman på tomgång, en livlös klagovisa, en monoton litania. När jag närmar mig slutet vill jag inget annat än att skrika: ”Ta ett lyckopiller Bengt, så här får du inte fortsätta.”
” När Bengt Ohlsson tar sig an sin egen generation – svenskar födda under mitten av sextiotalet – dryper sidorna av bitterhet.