Lågmäld palestinsk satir om löjeväckande polisstater
I samma anda som Roy Andersson har Elia Suleiman humorn som vapen när han går till angrepp mot dogmer, övervakning och polisbrutalitet. Komedin ”It must be heaven” rymmer surrealistisk satir, sorgebearbetning och en innerlig längtan efter ett självständigt Palestina.
Komedi Regi: Elia Suleiman Elia Suleiman, Tarik Kopty, Kareem Ghneim, Vincent Maraval mfl Frankrike/Palestina mfl länder, 2019 (102 min)
Med:
Upptakten slår an tonen för Elia Suleimans svarta satir. En religiös procession kommer tågande med tända ljus och ett träkors. Plötsligt gör prästen halt vid en stängd metallport.
Under ceremoniella former knackas det på dörren, ett flertal gånger, och prästen befaller att den ska öppnas. Först händer ingenting. Och ingenting. Sedan kommer ett strid ström av förolämpningar från andra sidan dörren, och en stridbar röst slår fast att här öppnas ingen dörr. Under några ögonblick är prästen förlöjligad, rådvill. Sedan tar han av sig sin guldbroderade huvudbonad och marscherar ursinnigt runt hörnet, sparkar in dörren. Åhörarna hör ljudet av en kraftfull misshandel – kanske ett mord? Så öppnas dörren igen och den stora skaran kan tåga vidare – som om ingenting hade hänt.
Den palestinsk-israeliske regissören Elia Suleiman, som föddes i Nasaret, slog 2002 igenom med tragikomiska ”Gudomligt ingripande”, som vann juryns pris i Cannes. Ofta kretsar hans filmer, mer eller mindre direkt, kring vardagslivet och våldet i ett belägrat Palestina. Hans surrealistiska stil har med rätta jämförts med föregångare som Jaques Tati och Buster Keaton. En lågmäld men bitsk humor i filmerna lockar till skratt och väcker eftertanke. Handlingen koncentreras till ett antal teatrala scener där dialogen får stå tillbaka för det visuella.
Nya komedin, som tillägnas hemlandet, leker med tanken att Palestina kunde vara överallt – i stället för ingenstans (i bemärkelsen inte erkänd som självständigt av en rad FN-stater).
I centrum står än en gång regissörens alter ego, E.S, en filmregissör
” En lågmäld men bitsk humor i filmerna lockar till skratt och väcker eftertanke. Handlingen koncentreras till ett antal teatrala scener där dialogen får stå tillbaka för det visuella.
som reser till Paris, Montreal och New York, för att locka finansiärer till sin nya film: ”It must be heaven”. Det går sådär. På ett filmkontor i Paris refuseras han bryskt av en producent som menar att temat är ”för allmängiltigt, inte tillräckligt palestinskt” (i bemärkelsen exotiskt).
E.S är en tystlåten iakttagare av sakernas tillstånd: både hemma på balkongen, med utsikt över kvarterets citronträd, och i storstäderna, där han följer gatulivet från åskådarplats.
Skarp samhällskritik antar i filmen formen av lättsam situationskomik. En fläkt av magisk realism anas också, som då en sparv flyger in genom hotellfönstret. E.S tar den till sitt hjärta, ger den vatten. Gläds åt sällskapet, ett avbrott i sorgen efter livskamraten. Men när sparven envist börjar lägga sig i manusskrivandet, och pockar på uppmärksamhet, åker den ut.
E.S är inte helt sympatisk – eller empatisk. Snarare en ensamvarg, en karikatyr av en filmregissör som fluktar lite för länge lite för närgånget, under minikjolarna på unga, vackra kvinnor i Paris. Han ser skeendet, men håller sig på sin kant. Lyssnar till grannarnas märkliga fabler, ser poliser i olika städer närmast övertrumfa varandra i löjeväckande beteende. Medborgare kontrolleras. De får, eller får inte, tillstånd, berättigande.
En hemlös man erbjuds i en mästerlig scen hjälp, och passas upp med mat, dryck och efterrätt från en ambulans som vore han VIP-passagerare på flyget. I en annan scen uppträder alla fromsinta par och barnfamiljer i kvartersbutiken beväpnade.
Ytterst gör ”It must be heaven” upp med kontrollsamhällen världen över. Men också med vår brist på medmänsklighet, och tendens att blunda för allt våld som inte utspelar sig framför våra ögon, just på vår gata i stan.