”Ema” ett egensinnigt relationsdrama
Drama
Ema
Regi: Pablo Larraín Med: Mariana Di Girolamo, Gael García Bernal, Santiago Cabrera m fl Chile, 2019 (107 min)
Den chilenske regissören Pablo Larraín slog igenom 2008 med ”Tony Manero”, en svart komedi som var en social kommentar till Chile under diktatorn Pinochet. Den psykotiske huvudpersonen är besatt av John Travoltas figur i ”Saturday night fever”, och dansar om helgerna upp scener han har kopierat ur filmen.
När Larraín tolv år och en framgångsrik karriär senare återvänder till dans i sin åttonde film ”Ema” har den fortfarande en metaforisk kvalitet – men står också mer i centrum som uttryck i detta egensinniga relationsdrama. Där dansen i ”Tony Manero” var en fixering och verklighetsflykt så är den i ”Ema” en möjlighet för huvudpersonen med samma namn att uttrycka känslor gränslöst och explosivt.
Ema (Mariana Di Girolamo) dansar i en grupp vars koreograf är hennes make Gastón (Gael García Bernal). Efter att en adoption har gått snett och paret blir av med den åttaårige pojken Polo börjar de anklaga varandra. Polo la katten i frysen och brände sin mosters ansikte. Någon måste ha brustit som förälder! Snart haglar pikar och attacker över dansgolvets reggaetonrytmer.
Ema, vars blonda bakåtslick ger en distinkt farlig attityd som hon lever upp till med råge, står i kontrast till maken som mer tycks stänga ner. Jag har nog aldrig sett den begåvade Bernal såhär uttryckslös – och tråkig.
För det tar inte lång tid att se att det är ett ordentligt skifte i temperament, stil och regi som Larraín gett sig på. Regissören har förvisso alltid ägnat sig åt att undersöka samhällen genom det absurda, med lätta formexperiment: ”Post Mortem” (2010) fick Pinochets kupp 1973 att bli en spöklik zombierulle; i ”NO” (2012) med Bernal i huvudrollen var en tredjedel av filmen arkivmaterial. Och han har alltid varit bra på att spela ut en normal social situation så att den korsar gränsen och ruskar om publiken. Så pass att han nämns i samma andetag som den grekiske absurdisten Yorgos Lanthimos.
I sådana fall är ”Ema” den första film där detta kanske stämmer även kroppsligt. Vilket är kongenialt med att filmens centrala känsla är en sorg som svämmar över alla bräddar. För där sorg i Larraíns förra film ”Jackie” (2016) filtrerades genom hur Jackie Kennedy höll sin offentliga mask efter att makens mördats så undersöker ”Ema” motsatsen. Resultatet är dock mindre
Ema (Mariana Di Girolamo) dansar i en grupp vars koreograf är hennes make Gastón (Gael García Bernal). Efter en misslyckad adoption knakar relationen i fogarna. ”Som om Lars von Trier skulle regissera ’Marriage story’ tillsammans med Mats Ek. Skevt och snyggt”, skriver Hynek Pallas.
Lanthimos, mer som om Lars von Trier skulle regissera ”Marriage story” tillsammans med Mats Ek. Skevt och snyggt.
”Emas” berättande blir labyrintiskt inte lika mycket för att det sker tvära återblickar utan för att dessa hackas upp mellan diverse dansoch sexscener där man snart tappar kollen på vilken partner som för tillfället gäller i Emas säng. Det är inte alls lika provocerande som Larraín vill få det till. Och när Gastón av en socialarbetare angrips för att vara en pervers regissör, något som är centralt eftersom det ska förklara varför paret inte kan få adoptera igen, faller det platt eftersom vi aldrig får se sådana tendenser. Snarare tycks filmen vilja bygga upp en kittlande motsättning mellan normbrytare och stel medelklass. Konstnärerna jagar sex och kickar, och bränner broarna efter sig.
en poäng med ”Ema” att man inte ska känna ett dyft kring detta – bara se att sorgen sveper fram som eld. Att inga känslor eller upplevelser som fylls på kan mätta eller ersätta. Ytligt i sin gestaltning är det likväl, även när man imponeras av hur medvetet och kroppsligt Di Girolamo spelar en kvinna som vänder upp och ner på världen för att slutligen återuppfinna sig. Och det är där, i en finurlig upplösning, som bitarna i en förvirrande film trots allt faller på rätt tilltalande plats.