Iiris Viljanen är både fri och distinkt

Pop Den lilla havsfrun (Voi Elämä)

Hon skriver texter som ingen annan. Oerhört musikaliska och, inser man, exakta i sina ordval. Men ändå känns de som tankar som bara rinner ur henne och att musiken liksom bara försöker hinna med i associationsbanorna. Lyssna exempelvis på poppigt proggiga ”Sordin” där Iiris Viljanen delar mikrofon med skådespelerskan Stina Ekblad som för övrigt också kommer från Korsholm i Österbotten.

Det är fascinerande att höra hur nära deras röster ligger varandra. Och visst är det naturligt att Viljanen samarbetar med en skådis, hennes känsla för text och tajming är som sagt enastående. Hon bromsar inte. ”Landsort” är en hisnande resa ut på havet där Iiris Viljanen på typiskt vis kombinerar det realistiska och vardagliga med det fritt fantastiska, fantiserande.

De romantiska melodislingorna i ”I vindögat” påminner om Björn Olsson men är nog ännu mer egensinnigt än skaldjursmannens solomaterial. Iiris Viljanen rör ju sig helt elegant mellan jazzig folkton, popklang och så plötsligt ett intensivt rappande. Ibland tycker jag mig höra hur Allan Edwall flinar förtjust i sin himmel.

Rakt på sak går hon också. ”Min inre svarta lista” är en rejäl avhyvling, delvis med metoo-tema. Engagerat och förbannat, men formulerat med snitsig humor och med musik som hinner rusa in och ut på en stimmig bar off Broadway.

Jo, nog känns det som att hon har en musikal i sig. Om hon skulle ha lust. Ska man tro på den drastiska texten i inledande ”Nytt kapitel”, en självuppfordrande klimatanthem, är dock tiden inte bara utmätt. Den är knapp.

Iiris Viljanen är som sagt speciell i sitt uttryck. Absolut fri, men samtidigt distinkt. Genuint innovativ. Men som med alla musikaliska vildpannor, från Frank Zappa till Kate Bush och vidare, blir jag till slut lite matt. Och eftersom Iiris Viljanen uppenbarligen inte har tålamod att vänta in sina lyssnare måste jag ändå kliva av och ta en paus efter en stunds lyssnande. Jag kan nästan bli förbannad, Iiris Viljanen tjatar liksom hål i huvudet på mig med sina låtar. Hon är väldigt ... på.

Det är svårt att komma med några invändningar när musiken har en så uppenbar ”take it or leave it-attityd”. Det är vad det är och Iiris Viljanen sjunger till och med att hon inte bryr sig om recensioner. Just där tror jag dock att hon ljuger.

Men strunt samma. Den här texten är inte för henne. Den är en uppmaning till dig att lyssna. Du kommer inte att lämnas oberörd.