Historiens vingslag nära inpå knuten
Det finns drygt 400 skyddsvärda ekar i Göteborg. Alla är gamla och pampiga – men bara ett av träden har egen tomt. På eleganta Skårsgatan i Örgryte. – Det är en fin men lite jobbig granne vi har, säger Ulla Andersson.
Ulla och Olof Andersson i Skår har en väldigt speciell granne. Den flera hundra år gamla eken som växer invid deras hus är det enda trädet i Göteborg som har en egen tomt. Men det är inte den enda eken i området som sett generationer av göteborgare komma och gå.
Nästa år firar Göteborg sitt efterlängtade 400-årsjubileum – förhoppningsvis med den pompa som coronan tillåter och all den ståt vår gamla stad förtjänar. Men när staden Göteborg grundades av Gustaf II Adolf 1621 fanns redan de stora gårdarna Bö, Skår, Torp och Gårda i nuvarande Örgryte. Boningshusen från slutet av 1400-talet är borta sedan länge, men ett par av de ekar som användes för att markera gårdsägarnas tomtgränser finns kvar ännu i dag – och har vuxit till några av stadens mest imponerande träd. Ett av dem finns i Skår.
Omgiven av Skårsgatans fint formade funkisvillor från 40-talet står den där. Den mäktiga eken. Storslagen och imponerande med sitt vida grenverk lyft mot himlen. Till synes oberörd av tiden. Stolt. Gammal. Vilande.
Nej, förresten, inte vilande. Inte alls faktiskt, berättar pensionären Ulla Andersson som tillsammans med sin make Olof haft eken som närmaste granne sedan de flyttade in i huset på 80-talet.
– Stammen och stora delar av grenarna täcks av murgröna och under grönskan ryms en hel duvkoloni. Och de tar sig vissa friheter. I bland ser det ut som om någon har spillt vit målarfärg i hela trappen.
Ulla Andersson skrattar gott och berättar att hon och maken framförallt uppskattar sin bastanta granne på vinterhalvåret. Dels för att de faktiskt kan titta ut och se Skårsgatan genom grenarna, dels på grund av alla fåglar som mer eller mindre tar över trädet när det blir varmt.
Samtidigt är hon noga med att lyfta fram den gamla ekens alla fördelar. För trots mängder av ekollon och höstlöv som varje år virvlar ned över huset skulle de sakna trädet om det försvann.
– Vårt hus ligger högt upp så det känns nästan som att man bor inne i själva trädkronan. Det kan vara väldigt fint. Och det är ju en otroligt mäktig ek, alldeles enorm. Den sätter verkligen karaktär på området.
Av naturliga skäl har eken kommit att bli ett återkommande samtalsämne genom åren. Både gäster och besökande kommenterar trädet, och det händer ofta att förbipasserande stannar till och tar kort, kanske passar på att ställa några frågor. Det är ju trots allt Göteborgs enda träd med egen tomt – och det på en av stadens dyraste gator.
Kringgärdad av ett lågt järnstaket och Anderssons putsade stenmur står Skårseken nämligen på en alldeles egen markplätt. Drygt 25 kvadratmeter stor, försiktigt sluttande och med trottoar vid tomtgränsen. En fridfull och luftig fastighet med öppen planlösning i attraktivt, citynära läge och med gångavstånd till Liseberg – som en mäklare kanske skulle ha uttryckt det.
I ena hörnet av den lilla tomten finns nu en informationsskylt som upplyser om att detta är Göteborgs minsta parktomt, ägd och förvaltad av kommunen, och att eken markerar den gamla gränsen mellan Stora Gårda och Skår. Det som i dag är ett prydligt radhusområde och en välmående stadsdel var när gränsen drogs upp på 1500-talet, drygt 100 år före Göteborgs grundande, bara två gårdar.
Den gamla eken på Skårsgatan är inte det enda skyddsvärda träd från den tiden som finns kvar i Örgryte. Knappt tio minuters promenad därifrån ligger ett ännu större träd – den så kallade ”Gränseken” precis intill Delsjövägen – vilket också räknas som Göteborgs äldsta ek. Trädet har stått där i slänten mellan Bö och Gårda sedan Gustaf Vasa sprang runt i shorts.
Alldeles intill den 500-åriga Gränseken huserar Willem Fock. Det är en 57-årig man som Cornelis Vreeswijk mycket väl kan ha haft i åtanke när han skrev sin låt ”Mannen som älskade träd”. För Willem Fock är en man som verkligen älskar träd. Särskilt ekar.
– (skratt) Ja, men det är ju något väldigt speciellt med en stor, mäktig ek.
Eken är inte bara ”lövskogens konung”, viktig för den ekologiska mångfalden och en välkänd symbol för ekonomisk trygghet och sparande, förr i tiden var eken skyddad av Kronan. Efter att Gustav Vasa i februari 1558 infört kunglig äganderätt till alla ekar i Sverige var det förbjudet för bönderna att hugga ned träden utan tillstånd.
På 1600 och 1700-talet användes ekarna i Göteborg för att bygga krigs- och handelsfartyg (regalskeppet Vasa byggdes av ek i Stockholm) och det var straffbart att ens göra åverkan på dem, berättar Willem Fock som är väl insatt i de gamla trädens betydelse för Göteborgs historia.
När han 1996 fick möjlighet att köpa loss den ålderstigna kulturfastigheten Stora Gårda – beläget i just en ekdunge mellan det fina radhusområdet med samma namn och den stundtals hårt trafikerade Delsjövägen – var det bara att slå till. Gården har sina rötter i sen medeltid och är dessutom granne med den stora Gränseken, som faktiskt är större än vad som syns.
– När man byggde Delsjövägen 1924 hamnade nästan två meter av stammen under jord, berättar Willem Fock, som även är aktiv i Örgryteföreningens styrelse som låtit ta fram de informationstavlor som står vid några av stadsdelens jätteekar.
Enligt Willem Fock skatteregistrerades Örgrytes gårdar i Bö, Skår, Torp och Gårda år 1550 (de tre första finns omnämnda i skrifter redan från sent 1400tal) och han har sammanställt namnen på gårdarnas ägare från 1633 och framåt. Han har också lokaliserat och kartlagt Örgrytes fem största ekar, varav en har gått förlorad de senaste åren. Men fyra jätteträd finns alltså kvar.
I sämst skick av dem är Gränseken, mycket på grund av Delsjövägens sträckning precis intill trädet. Under flera år fick vägräcket äta sig djupt in i stammen, dessutom har den asfalterade vägbanan skadat stammens bas och de grenar som sågats av ut mot vägen är svårt svampangripna.
Enligt Hasse Lindqvist, planeringsledare vid Park- och naturförvaltningen i Göteborg, är den gamla Gränseken rent
av döende. Trädet går inte längre att rädda. Med den palliativa vård som trädet nu får hoppas kommunen ändå att det ska kunna stå kvar i många, många år.
I samband med att Delsjövägen stabiliserades förra året smalnades också vägbanan av något och trädet har nu fått ett större avstånd till vägen. Att såga ner eken för att slippa problemen var aldrig aktuellt.
– Oh nej, det går inte! Både Gränseken och Skårseken är kulturhistoriskt oerhört viktiga träd. Det har aldrig varit aktuellt att såga ner något av dem. Det går inte, upprepar Hasse Lindqvist.
Enligt en sammanställning som miljöförvaltningen lät göra 2013 finns det 407 stora och skyddsvärda ekar i Göteborg, framförallt i Örgryte-Härlanda, Slottsskogen, den norra delen av Hisingen samt i Lillhagsparken och i Lärjeåns dalgång mellan Linnarhult och Ekered.
Troligen har den siffran justerats något sedan dess, bland annat fälldes en väldigt stor ek på Rönnbärsstigen vid Rangeltorpsgatan
ett stenkast från Skårsgatan för några år sedan, men i stort sett menar Hasse Lindqvist att antalet stämmer.
– Örgryte har varit känt för sina ekar i flera hundra år. Dels var det rikt folk som bodde här med fina, flådiga trädgårdar med orangerier och grejer, dels planterades jättemånga ekar i Örgryte för flottans skull.
Under nästan hela 1600-talet och stora delar av 1700-talet låg Sverige i brutala krig med sina grannländer, och det föll på den nya hamn- och varvstaden Göteborg att förse flottan med krigsdugliga fartyg byggda i stark och stabil ek. De tunga kanonerna krävde solida örlogsskepp och ekträet visade sig dessutom vara bra på att stå emot rötan. De svenska ekarna var därför en viktig del i landets krigsplanering.
Eken var så betydelsefull att det fram till 1830 var förenat med kraftiga böter eller en månads fängelse på vatten och bröd för att såga ned eller skada en ek.
– Det finns berättat om en dräng som fick ett rejält straff efter att ha skadat några småträd i en ekdunge i Skår. Så fick man absolut inte göra, berättar Hasse Lindqvist vid Park- och naturförvaltningen.
Vår berömda botaniker Carl von Linné brukade prata om linden som Göteborgs speciella träd, men Hasse Lindqvist vill absolut lyfta fram ekarna.
– Ja, det har varit stans viktigaste träd. Tveklöst. Inte bara politiskt och ekonomiskt, med tanke att de kan ha stått 400-500 år är det ju flera generationer av göteborgare som har fötts, levt och dött under de här ekarna.
Fotnot: Park- och naturförvaltningen i Göteborg har meddelat GP att man funderar på att naturminnesmärka både Gränseken och Skårseken. Det skulle i så fall ge träden ytterligare skydd men kan ske först i höst.