Carl Petersson Moberg:
Ambitiöst fotoarbete och intressanta regibeslut möter det galnaste från den utskällda såpoperan. ”Twin Peaks” är en genreöverskridande pärla.
Premiär för GP Kulturs artikelserie ”Klassikern jag missade”
Alla har vi nog missat en klassiker. En bok, film eller tv-serie som alla andra verkar ha sett. GP:s kulturredaktion ger sig nu i kast med sina egna vita fläckar i ”Klassikern jag missade”. Först ut är Carl Petersson Moberg som äntligen har sett ”Twin peaks” – trettio år efter premiären.
– Åh du är ”the crazy log lady”. Jag minns det ändå relativt tydligt. Året var kanske 2010 och det var maskerad med filmtema. Jag och min vän var rätt nöjda med våra utklädnader. Jag gick som Lisbeth Salander. Hon hade gått steget längre och målat ansiktet som Darth Maul från ”Star wars”.
En annan vän hälsade på oss. Hon hade stickat på sig och stora glasögon. I famnen höll hon en träklabbe. Samtliga i rummet var överförtjusta medan jag låtsades förstå. Någon sade: ”Gud, alltså jag älskar verkligen ’Twin peaks’, man borde typ se om den”, och jag insåg att jag nu skulle få stå som ett fån ett tag.
För det är nog få vita fläckar som har gäckat mig som ”Twin peaks”. Serien som i princip blivit ett adjektiv – ”Det är typ... twinpeaksigt” skulle någon kunna säga. Eller kanske ”Värsta David Lynch-grejen”, för den som vill visa sig lite mer på styva linan. Av sammanhanget har jag förstått att det möjligen innebär något lite bisarrt eller kanske mörkt komiskt.
Det har nu gått 30 år sedan premiären. Nästan exakt faktiskt. Den 8 april 1990 sändes första avsnittet i USA. Jag antar att min generation (sena 1980-talister) såg någon av repriserna på Kanal 5 eller TV4 Guld.
I trettio år har jag missat denna klassiker – men inte längre.
På GP:s kulturredaktion har vi valt att ägna en del av coronakarantänen till att just beta av sådant som vissa nästan tycks ha en patologisk böjelse för att påpeka att ”du måste ha sett!” Jag är särdeles förväntansfull inför min kollega Alexander Hultmans läsning av ”Harry Potter och de vises sten”.
Så vad tycker jag då om ”Twin peaks” när jag nu införlivats 30 år för sent? Det är toppen.
Efter att ha sett första säsongen (och ja, jag har hört att ”den andra säsongen fullständigt spårar ur”) är det så mycket som blir tydligt. Inte minst vännernas vördnadsfulla hållning över vad som ibland låtit som ett Eurovision-bidrag från Moldavien.
Det är just den balansgången som serieskaparna David Lynch och Mark Frost bemästrar. Ambitiöst fotoarbete och intressanta regibeslut möter det galnaste från den utskällda såpoperan. En genreöverskridande pärla.
Hade de parodiska elementen varit övertydliga hade charmen försvunnit. Då skulle allt kunna framstå som kallt och cyniskt. För en serie med tv-historiens kanske mest fascinerande karaktärer, inte minst den nästan omöjligt älskvärde FBI-agenten och mystikern Dale Cooper (Kyle MacLachlan), hade det varit en katastrof.
Hade serien å andra sidan gått längre in i såpoperans låga ambitioner och varierande brist på självmedvetenhet hade det konstiga bara varit konstigt, det överdramatiska bara överdramatiskt. Inget hade revolutionerats.
Nu träffas i stället hela känslocentret. Jag både skrattar och mår dåligt när Laura Palmers mamma (Grace Zabriskie) hysteriskt skrikgråter över sin döda dotter eller när värstingen Bobby Briggs (Dana Ashbrook) är så överspänd att det ser ut som att hans ögon ska poppa ur hålorna.
Kanske beror det på den helt
unika tajmingen, där kameran gärna ligger kvar lite för länge, eller där en lama plötsligt flyger in i bild. Det ger en oberäknelig känsla till den sömniga lilla staden i USA:s nordvästra hörn där alla tycks bära på en hemlighet.
Också är det den filmiska kvaliteten. I dag, när serier som ”Game of thrones” lägger drygt hundra miljoner kronor per avsnitt, är det nästan svårt att föreställa sig vilken skillnad det oftast var mellan film och tv. Det krävs alltså lite fantasi för att förstå den ovanliga ambitionsnivån på ljussättning och kamerateknik. Det ger den trygghet som serien kräver. Sen skadar det förstås inte heller att allt ackompanjeras av ett fullständigt ikoniskt ledmotiv.
Trots att det gått trettio år kan jag med värme rekommendera er att ge er in i det klassiska mysteriet – vem mördade Laura Palmer?