Håkan Hellström levererar igen med nya plattan
Kultur: Underhållande och sprittande inspirerat, tycker GP:s recensent och menar att det händer grejer på Håkan Hellströms nya skiva.
Håkan Hellström är här med delen av nya albumet ”rampljus”. den andra kommer i augusti.
rock
Håkan Hellström
Rampljus (Woah dad/Warner)
Det händer onekligen grejer på Håkan Hellströms nya skiva, den första delen av två som han valt att kalla ”Rampljus” och som skulle ha fungerat som intro till Ullevi-konserterna.
Musiken är lekfull men absolut inte sorglös. Texterna drar iväg åt alla möjliga håll och på flera ställen sticker Håkan Hellström fram hakan på ett rätt drastiskt vis. Samtidigt som han blottar sig ordentligt.
Det är tydligt att Hellström är fullt medveten om hur (skit)snacket har gått. Han ser garanterat mekanismerna som gör att den som hyllats tillräckligt mycket och länge tydligen måste plockas ned. Och det skrapar nog självförtroendet mer än man kan tro.
Redan i gamla ”River en vacker dröm” hette det att ”Håkan, du var bättre förr”. Fast då mest som en grimas. Här fortsätter det i inledande ”Alla drömmar är uppfyllda”: ”Håkan du skulle vart grym om du bara gjort en platta å sen dött vid 27” och ”Det dom älskar dig för i början är det de hatar längre fram. När alla drömmar är uppfyllda”.
”Kan du inte skriva en låt om nåt verkligt, betala räkningar, amorteringar, tanka bilen, ta huslån, istället?”, gnatas det på ett annat ställe. Och i ”Vägen med regnbågen över” går han till läkaren: ”Doktorn såg upp från sina papper, ’Hjärtat krossat på elva ställen. Du har buntat ihop dig själv i verser, framför tusentals människor”.
Men Håkan Hellström är inte på defensiven. Tvärtom. Den vräkiga gitarren i ”Alla drömmar är uppfyllda” lovar att ”you ain’t seen nothing yet” i en låt som delar dansgolv med såväl ”Sympathy with the devil” och något av det som spelades på La Hacienda i Manchester.
Nämnda ”Vägen med regnbågen över” är soft poprock, en slags Bohus-americana i flipflops och stråhatt. Ett Fleetwood Mac för 2000-talet eller ett Byrds som dragit sig undan på Brännö. Och i vissa partier låter Håkan Hellström nästan som en lillebror till Per Gessle. På ett bra sätt.
”Bit dig i läppen” är flummig loungedisko med en jazzbas som vandrar omkring likt en solbränd hippie på en takbar i Barcelona. ”Va inte född att följa efter” är en omedelbar förälskelse när Sibille Attars, Jocke Åhlunds och Håkans röster leker tafatt med varandra samtidigt som tvärflöjten sticker iväg likt en drake för vinden.
Avslutande ”Snälla släck inte ljuset” är allt annat än vräkig arenarock men ändå så tydligt upplagd för att vara ett pådrivande, utdraget extranummer på ett fullsatt Ullevi.
Nu är det här visserligen bara första akten, men om del två av ”Rampljus” är lika sprittande inspirerad är det uppenbart att Håkan Hellström och Jocke Åhlund lyckats igen. Inte sedan senaste samarbetet ”2 steg från paradise” har Håkan Hellström släppt musik som är så fånleende fri och underhållande, och samtidigt cool på ett närmast jazzkattigt vis.
” Vadå? Det är popmusik. Man ska ha pretentioner. Man ska posera. Tråkmånsar göre sig icke besvär – det ska vara kul! Det ska vara knasigt, konstigt och knäppt.
Det pågår en debatt om huruvida Håkan Hellström är mer eller mindre slut som artist. Ni kanske har sett gnabbandet mellan musiktidningarna Gaffa och Hymn. Det antyds att Hellström blivit en parodi på sig själv.
Det blir vi nog visserligen alla förr eller senare. Och på sätt och vis är såklart både Hellström och Åhlund två pretentiösa posörer. Men vadå? Det är popmusik. Man ska ha pretentioner. Man ska posera. Tråkmånsar göre sig icke besvär – det ska vara kul! Det ska vara knasigt, konstigt och knäppt. Så länge det också är vackert och svänger så ledigt som den här skivan. Ja, då är allt som det ska vara.