Hector Valeria har mött de som dödat och de som dödats

Kläderna visar att de två unga männen tillhör samma lag. De står tätt ihop på lagbilden och ler mot kameran. Det har gått tio år sedan bilden togs. En av killarna är mördad. Den andra sitter på anstalt – för inblandning i mordet. Liv och död är en del av vardagen för Solväders FC:s Hector Valeria.

Hector Valeria går med huvudet böjt neråt för att försöka undvika regndroppar i ansiktet. Det är omöjligt. Han är snart genomblöt. Han pekar mot en plats på gångbanan och berättar att det var där mordet skedde.

Kvällen innan vi träffar honom, det vill säga den 11 mars, sköts en 16-årig kille ihjäl vid Nya Skolan i Biskopsgården. En 17-årig flicka skottskadades.

Hector kände till mordoffret och hans familj.

– Han valde det livet, konstaterar han och berättar att han tränat 16-åringen i fotboll.

Nu tränar han lillebrodern, känner till storebrodern som dömts för en rad brott, och vet vilka föräldrarna är.

Inne i den tillfälliga skolbyggnaden rör sig de unga eleverna. På fönstren ut mot mordplatsen sitter pappershjärtan upptejpade.

Vi passerar en öppen bom. Hector berättar att den stängs när skoldagen är slut. Det gör att han inte kan köra in med sin bil och lämna av redskapen som de behöver ha på träningarna.

På den fotbollsplan vi snart kommer fram till tränar Hector Valeria Solväders FC.

– Planen är bra. Jag gillar att träna här. Längs ena långsidan löper skogsområdet Svarte Mosse.

– ”Vilken idyll” tänkte jag första gången jag kom hit.

Det var då han bestämde sig för att göra något för området. Nu har det gått nästan tjugo år.

Hector Valeria har under sina år som fotbollstränare i Biskopsgården mött unga män som stått på varsin sida om de vapen som avfyrat dödande skott.

Solväders FC bildades dock 2009. Hector jobbade då på Sjumilaskolan och det hela kom som ett förslag från några av ungdomarna på skolan. Efter en tid hade de fått ihop spelare till ett lag:

– Vi tränade tre dagar i veckan klockan åtta på kvällen. Den viktigaste träningen var på fredagarna, åtta till halv tio-tio. Efter det var alla jättetrötta. Ingen stannade på torget och hängde utan alla gick hem och la sig för ingen orkade mer. Under en tid var det mycket lugnare. Hector fortsätter:

– I den gruppen fanns de killar som i dag inte finns. De hade redan en ingång i ett annat liv. Det gick inte att rädda dem, fast de ville.

På vägen till klubblokalen, som ligger i närheten av Friskväderstorget, pekar Hector ut några av platserna där unga män skjutits till döds i stadsdelen:

Dubbelmordet på Väderilsgatan i september 2013.

Mordet på Omar Ali vid Sjumilahallen i oktober 2015.

Och 22-åringen som sköts till döds i anslutning till en pizzeria i Länsmansgården i slutet av december förra året.

Lagbilderna sitter tätt på väggarna inne i klubblokalen. Det är bilder på hundratals barn och ungdomar med olika bakgrund och framtid.

Hector pekar stolt på några och berättar att de spelar i Häcken, ungdomslandslaget eller pojkallsvenskan.

– Gais ringde mig och ville ha honom, säger han och pekar på en av spelarna.

Han berättar om killar som vuxit upp och tagit sig in på Chalmers, Handelshögskolan, eller bildat familj.

Det är särskilt ett lag som Hector stolt visar upp, 97:orna

– Inte en enda hamnade i kriminalitet. I dag jobbar alla och det känns helt otroligt, det är väldigt glädjande.

Hectors teori om varför det gick så bra med just dem är att han kom in så tidigt. – Då gick det att förändra dem. Han fortsätter peka på bilderna. Då blir den verklighet som Hector lever i väldigt tydlig. Här finns också mördade och mördare.

– Den lille killen blev ihjälskjuten med 19 skott, säger han och pekar på en bild.

Han pekar sedan åt ett annat håll. En lagbild från 2010.

Killarna är klädda i likadana röd-vita lagkläder. Längst ut till vänster på mittenraden står två unga män och tittar in i kameran. De båda ler, den ena så mycket att den vita tandraden blottas.

De står så tätt ihop att deras armar nuddar varandra.

I dag är den ena död, skjuten till döds på ett avrättningsliknande sätt enligt hovrätten.Den andre sitter i fängelse. Dömd till fängelse i 14 år för inblandning i mordet.

Händelsen utspelade sig på Vår Krog och Bar den 18 mars 2015.

– Jag har inte velat ta bort bilderna. Det är historia och detta kan jag visa dem som inte vill göra något åt problemen i området, säger Hector.

Hur känner du när du tittar på väggarna?

– Man känner sig maktlös. Du kände dem. Du visste hur goa de var, men också hur råa de kunde vara. Jag tror inte att någon av de här killarna tänkte ”jag ska bli kriminell”. Det började som en lek och så hände mycket på vägen.

Han konstaterar krasst:

– Det gick dåligt för de flesta av de här killarna fast att jag gjorde allt för att rädda dem.

Han berättar om misslyckade försök att få hjälp att hjälpa flera av ungdomarna.

Exempelvis den 25-åring som sköts ihjäl på Vår Krog och Bar.

– Han sa till mig: ”Hector jag är trött på det här, jag orkar inte mer. Jag skulle vilja jobba, men det är så mycket skit på mig. Kan du inte prata med polisen?”. Vad sa polisen till mig? Jo: ”Vi hjälper till, men han måste bli tjallare”. Hector slår ut med händerna i en uppgiven gest.

Han berättar också om ungdomar som ville ha ett bättre stöd för att klara av skolan:

– Alla som arbetade på skolan var inte de mest lämpade att ta hand om de här personerna. Vi behövde inte vakter utan pedagoger som kunde jobba med dem, hjälpa dem att visa dem vägen ut ur problematiken och ge dem stöd.

Vid ett tillfälle lämnade Hector ungdomarnas personuppgifter till ansvarig för skolfrågor i stadsdelen.

– Det hände inget. Ingen ringde ens tillbaka.

Han har också lämnat en lista på namn på unga män som ville ha hjälp att skaffa ett jobb – vilket som helst, det handlade bara om att komma ifrån området – till en tjänsteman på stadsdelsförvaltningen.

Inte heller det ledde till något.

Hector upplever ett motstånd från flera håll.

Som den tidigare nämnda bommen som låses på eftermiddagarna vilket försvårar för fotbollsträningarna, att de nekas tillträde till Sjumilahallen och när snö inte skottas på deras plan.

– De stänger ute oss. Hur ska vi lösa problemen då? Jag vill ägna all min tid åt det här som jag tycker är kul, som jag brinner för. Men jag brinner mindre och mindre för varje dag för det tar på krafterna när det som man vill ska hända inte händer.

Numera måste klubben också betala hyra för klubblokalen.

– Vi kommer gå i konkurs. Pengarna tar slut. Tålamodet också.

Det var när ett kommunalt bostadsbolag tog över ansvaret från ett annat kommunalt bolag som det var slut på gratisuppehället.

– De tyckte att lokalen kunde användas som en affärslokal, men vem fan skulle komma hit?

Hector visar några bilder som sitter på väggarna i lokalen.

– Det är en gammal tvättstuga som VI gjort i ordning.