Marcus Berggren: Att tvingas vara hemma är som att blunda
”När det här är över är det första jag ska göra att resa till ett annat land, hyra en bil, köra in en för mig okänd stad, ställa bilen och gå runt och skrota”, skriver Marcus Berggren.
Om jag ska fokusera på vad som är bra med en global pandemi så är det väl att jag vet hur jag ska leva mitt liv när den är över. Min tidigare livsstil har byggt på två viktiga hörnstenar: Ett: Inte lämna hemmet. Två: Om du måste lämna hemmet – gör för inget, gå bara hem.
Jobba, äta och sova måste man ju så det lilla hålet som blir över har jag sett som självklart att investera i att sitta och sura på soffan. Bara svara i telefon om jag visste att en kompis var med i ”Vem vill bli miljonär” och jag skulle vara livlina.
När det här är över ska jag gå ut nästan hela tiden, fastän min officiella linje alltid har varit att jag hatar det.
Jag ska prata med mina vänner, länge och väl, utan att kolla på klockan och vara på väg därifrån i huvudet. Jag ska våga fråga dem det där jag alltid har velat veta men alltid skjutit på framtiden av feghet.
Men jag ska också börja prata med folk jag inte känner. Alla vill ju prata egentligen men är rädda att framstå som att vi rymt från närmaste vårdinrättning. Det är klart att vi är rädda för att prata med främlingar om de enda som vågar prata med främlingar är mördare. Det är allas ansvar att vara en motvikt i den statistiken.
När det här är över ska jag gå och handla utan att behöva känna att mataffären är det närmaste jag varit en krigszon. Klämma på frukterna, känna på grönsakerna, välja den som ser ensam ut och behöver ett hem. Visserligen i min mage men ändå.
” Jag ska våga fråga dem det där jag alltid har velat veta men alltid skjutit på framtiden av feghet.
Jag ska stå precis bakom någon i kön utan att åldersdiskriminera: jag står och flåsar bakom alla åldrar. Jag ska sitta på knökfulla bussar med någons feta lår över halva min plats, få mitt ansikte tryckt mot rutan, swisha förbi en värld med framtidsutsikter. Jag ska med glädje stå på tunnelbanan, klämd emellan två japanska kvinnor; ett kindben i varje höft. Någons ryggsäck i munnen. Smaka på den. Salt och stress.
När det här över ska jag gå på konserter. Helt på måfå ska jag försvinna ner i källarhålor hälsomyndigheterna för länge sedan gett upp på, där det serveras smörig öl och anses borgerligt att duscha. Jag ska se band jag aldrig hört talas om i genres jag inte visste fanns. Jag ska inte ens tycka det är särskilt bra, men bli rusig av tanken på allt annat jag inte känner till än.
När det här över ska jag prata med mina föräldrar. Säg till dem att de gjorde bra. Att det som blev bra med mig är deras förtjänst och det som blev dåligt har jag ordnat själv.
Jag ska äta på restauranger jag inte har råd med för att få äta mat lagad av någon som bara vill just det, att laga mat. Dricka ett vin i en konstig färg från ett konstigt land och börja prata om att ”vi borde åka dit”. Och när här är över kanske vi kan det.
För när det här är över är det första jag ska göra att resa till ett annat land, hyra en bil, köra in en för mig okänd stad, ställa bilen och gå runt och skrota. Känna att världen är oändlig. Det finns mer. Att tvingas vara hemma är som att blunda. Och vi vill se. Varför skulle annars all den skönheten finnas precis utanför fönstret?
Hög tid att inse allt det här nu kan tyckas. Men det är bättre att vara efterklok än inte klok alls.