Kerstin Ekman fyller Tullias tid i antikens Rom med liv och doft
Kerstin Ekman ”Tullias värld” är ett slags tankebok med självbiografiska stråk, vilket känns igen från tidigare böcker, precis som språket – nyktert kärvt.
Roman
Kerstin Ekman
Tullias värld Albert Bonniers förlag
Cicero – politikern, retorikern och stoikern – levde ett ovanligt händelserikt liv vilket sammanföll, på ödesdigert sätt, med de mest dramatiska händelserna i antikens Rom. En vinterdag år 43 före Kristus hann ödet i form av politiska motståndare ifatt honom. Soldater skar av honom huvud och händer vilka spikades fast på talartribunen på Forum Romanum. Som om det inte var nog drog Fulvia, Marcus Antonius hustru, ut tungan ur den döde Ciceros skalle och stack sin långa hårnål genom den.
Så mycket vi känner till om Cicero! Hans brev och böcker har under generationer varit obligatoriska för latinstudenter, och Ciceros uttolkning av stoicismen har i filosofihistorien fungerat som exemplet på bister, romersk pliktmoral. Om Ciceros dotter Tullia, som dog i barnsäng två år före faderns hädanfärd, är det emellertid inte mycket vi vet. Ett öde hon för övrigt delar med en majoritet av antikens slavar, barn och kvinnor. Fulvia är därvidlag ett undantag.
” Det hade kunnat gå fel, fast Ekman vet att indignation är bra som utgångspunkt men dålig som kompass.
Det vi trots allt känner till om Tullia är faderns lamentationer över hennes bortgång samt hans många uppskattande och kärleksfulla brev till henne under uppväxten. Mycket är det inte, men det är något. Och med hjälp av dessa fragment tar Kerstin Ekman tag i hennes historia, fyller ut tomrummen och tystnaderna – och fram träder en bild av antikt kvinnoliv i allmänhet och patricierflickan Tullia i synnerhet.
Kerstin Ekmans nya ”Tullias värld” är i likhet med hennes senare böcker ett slags tankebok med självbiografiska stråk som löper parallellt vid sidan om huvudämnet. Fast så värst självbiografiskt blir det nu inte; att hon kände sig pressad under utträdet ur Svenska
Akademien 1989 och ägnade sig åt datorprogrammering nämns i förbifarten. Viktigare då språkintresset och latinstudierna på femtiotalet vilka öppnade hennes ögon för Medelhavsvärldens litteratur- och kulturhistoria. Där såddes fröna till hennes nya och högst läsvärda bok.
Det finns i Ekmans texter en nykter kärvhet; ett enkelt och rakt tilltal utan komplicerade meningsbyggnader och interpunktion och utan adjektiv vilka inte är uppenbart betydelsebärande. Sådan är också ”Tullias värld”, boken alltså, vars poäng är att synliggöra det vanliga livet, främst det kvinnliga vardagslivet, så som Tullia kan ha upplevt det. Borta är männens retoriska tornerspel i senaten och militärernas stolta kampanjer långt bort i Britannia och Germania.
I stället frammanas vardagens utmaningar och dofter – vilka inte bara består av rosor och saffran, utan i lika eller större utsträckning av svett, matos och urin. Och så allt annat som hör det dagliga livet till, som aborter och menstruation – och kärlek. Mest omskriven är kärleken och erotiken mellan män och unga kvinnor samt mellan äldre män och unga pojkar. Men sedan, när lusten finns fast ingen längre åtrår en. Ekman citerar Horatius som skriver om den rynkiga, åldrade kvinnan Lyce med sitt vita hår och svarta tänder. Hon är, skaldar han elakt:
”mest lik en kråka nu, till att skärskådas av unga eldiga män som med gapskratt förhånar askan av hennes facklas brand” ”Tullias värld” är ingen argumenterande text, men bär på en moralisk indignation. Det hade kunnat gå fel, fast Ekman vet att indignation är bra som utgångspunkt men dålig som kompass. Och även om hennes berättelses väg väsentligen tar oss genom sociala orättvisor och underordning, frammanas samtidigt människolivets bräcklighet och korthet. Vi går en stund på jorden – och kanske gör vi det bäst längs de mindre stigarna, de som leder ut i Floras rike, vilka Kerstin Ekman återfinner i Vergilius elegiska natur- och herdelyrik.