Låt Anders Wallensten slippa vara #smittskyddsbae
Kommentar
Biträdande statsepidemiolog Anders Wallensten har blivit pandemins ofrivillige Mr Darcy. Författaren Johanna Schreiber undrar när det blev okej att objektifiera män.
Anders Tegnell har visserligen fått en ”sno stilen”-artikel i modetidningen Café – men det är biträdande statsepidemiolog Anders Wallensten som har blivit pandemins ofrivillige Mr Darcy.
Mannen som varje eftermiddag klockan 14 träder in i våra vardagsrum genererar dagligen tweets från kvinnor som skämtar att de absolut inte vill distansera sig socialt från Wallensten. Det skärmdumpas bilder av honom av honom som läggs ut i sociala medier under hashtaggar som #sexist eller #pandemibae. Den brittiska vetenskapsjournalisten Tom Chivers twittrade till sina 42 000 följare att ”Den verkliga folkhälsorisken är att råka skära sig på hans kindben”.
Svensk Damtidning, där jag själv var reporter för ett par år sedan, har självklart hakat på. Bland inredningsreportage från danska slottet Amalienborg och bilder av kronprinsfamiljens nya hund finns nu även ett personporträtt med rubriken: ”Anders Wallenstens privata liv – är ensamstående pappa till tre barn”. Hur mysigt att biträdande statsepidemiologen inte bara är stilig och kompetent, utan att han dessutom kommer från en anrik läkarsläkt och bor i ”den välbemedlade Stockholmsförorten Täby”. Och förresten, tjejer, går det att läsa mellan raderna: Han är singel!
Att Svensk Dam skriver om Wallensten med lätt hand känns rimligt. Frågan är om Anders Wallensten var beredd på resultatet när han ställde upp på en intervju med Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter. Han ”nyser i armvecket snabbt som en pingisspelare”, och ”stryker sig över den skäggstubbiga kinden”. Jag kommer på mig själv med att göra en mental notering av vissa formuleringar: De kan vara användbara när jag ska beskriva en attraktiv man i min nästa roman.
Samtidigt verkar Anders Wallensten själv långt ifrån bekväm i sin nya roll som #smittskyddsbae. DN:s reporter Johar Bendjelloul skriver att den biträdande statsepidemiologen blir ”märkbart obekväm” när han för objektifieringen på tal, men ändå svarar diplomatiskt:
”Alla typer av komplimanger är oftast trevliga” (DN 14/5).
Jag har svårt att se att Socialstyrelsens biträdande krisberedskapschef Taha Alexandersson skulle få samma typ av frågor.
Vurmen för Anders Wallensten sätter fingret på hur spelreglerna för objektifieringen av män och kvinnor plötsligt har skiftat.
Varför känner annars en framstående kulturkvinna, som för övrigt skrev manuset till min 4-åriga dotters favoritfilm, att det är okej att twittra om att han ser ut som om han fått instruktioner om att ”knulla kameran” på bilderna i DN:s reportage?
Jag kan förstå känslan av att vilja skrika ut till hela världen att man tycker att någon är skitsnygg, och att behöva endorfinkicken från lite likes och retweets som trillar in när man sitter ensam på hemmakontoret. Och jag om någon vet vad det innebär att ha så låg impulskontroll att man måste sätta sig på händerna för att inte trycka i väg en tweet.
Men de sociala spelreglerna för hur män och kvinnor ska bete sig, både på internet och i verkliga livet, anders Wallensten, biträdande statsepidemiolog, har blivit berömd tack vare de dagliga pressträffarna från folkhälsomyndigheten, men hans utseende har fått ett ovälkommet stort fokus, tycker debattören johanna Schreiber. anders Wallensten lyssnar på Taha alexandersson, ställföreträdande krisberedskapschef på Socialstyrelsen under en av folkhälsomyndighetens dagliga pressträffar.
Slutreplik
”Förtroendet för medier är intressant att diskutera, men det är en helt annan fråga än om hur coronajournalistiken påverkat förtroendet negativt” skriver Emanuel Karlsten i sin slutreplik.
Jag älskar ”Medierna i P1”, det är ett av få program jag lyssnar på varje vecka. Jag lär mig ofta något både om branschen och journalistiken. Till exempel att de som ska granska andra är usla på att själva ta kritik. När ”Medierna i P1” granskar granskarna framstår redaktionschefer och chefredaktörer som stammande mellanchefer i något ”Uppdrag granskning”-reportage.
” Vurmen för Anders Wallensten sätter fingret på hur spelreglerna för objektifieringen av män och kvinnor plötsligt har skiftat.
Därför är det kanske naturligt, men lite sorgligt, att det satt så långt inne för Medierna att medge misstag denna gången. För det är väl inget konstigt att det blir fel ibland? Att tydligt erkänna och ta ansvar för fel kan till och med öka förtroendet. Det är därför med viss besvikelse jag läser Mediernas replik. Först erkänner de att vinkeln blev fel: coronajournalistiken har inte minskat förtroendet för medier. Sedan går de ändå till attack: Varför berättar
” Det är väl inget konstigt att det blir fel ibland?
jag inte om den andra undersökningen de nämner?
Ja, varför skulle jag det. Inte heller den undersökningen, från “Vetenskap och allmänhet”, visar ju någon förtroendeminskning för journalistiken under coronakrisen. Förtroendet gick upp lite i början på april, för att i senare landa på samma förtroendesiffror som innan. Inte minst är hänvisningen pikant, eftersom “Vetenskap och allmänhet” själva gått ut och ifrågasätt “Medierna i P1:s” vinkel: ”Har förtroendet för journalister försvagats den senaste tiden? Inte nödvändigtvis. Det kan till och med vara tvärtom”, skriver de på SvD Kultur.
Förtroendet för medier är intressant att diskutera, men det är en helt annan fråga än om hur coronajournalistiken påverkat förtroendet negativt.
Rättelse: GP:s kritiker Johannes Björks namn blev felstavat i rubriken till recensionen av Galleri Hammaréns utställning ”Underskruv” i gårdagens tidning . Rätt stavning är Johannes Björk.