Scenkonstens upprorsmakare kliver in på museet

De sket i traditionerna och bröt sig fria. Nu har de fria teatergrupperna själva blivit museala och den vildhet som utmärkte dem har till viss del gått förlorad. Här minns pionjärerna en rolig tid då alla skulle göra allt – tillsammans.

Programmet var minutiöst planerat inför lördagens invigning av Stadsmuseets utställning ”Frispel”. Maria Grahn, Anki Rahlskog och Anders Melander från Nationalteatern skulle ha framfört låtar från skivan ”Kåldolmar och kalsipper”, Göteborgs fria scenkonstliv skulle debatterats av en namnkunnig panel. Och till sist: en performance med det normbrytande danskompaniet Spinn.

Sedan kom coronaviruset, och allt fick ställas in.

Avsaknaden av scennärvaro känns närmast paradoxal i sammanhanget. Särskilt med tanke på de fria gruppernas historia som i så hög utsträckning handlat om rätten att få ta plats i det offentliga rummet, synas och höras på gator och torg, omdefiniera konsten och skapa nya uttryckssätt på egna villkor.

– Vi såg oss inte som punkare då, men det har jag ju förstått nu efteråt att vi var, säger skådespelaren och regissören Rolf Sossna.

Vi vandrar runt på utställningen bland spektakulära föremål och fotografier. Besökarna erbjuds här en möjlighet att frossa i fyrtio år av lokal dans- och teaterhistoria bortom institutionerna, med start 1960.

Bland annat kan de beskåda den tortyrmaskin som användes i teater Unos föreställning ”Straffkolonien” efter Franz Kafkas novell, med premiär 1991.

I taket hänger de styltor Rolf

Sossna själv snickrade ihop 1982, till pjäsen ”Gycklarens återkomst” som spelades på ett dagis i Gårdsten. Strax intill svävar en gigantisk gudalik varelse med aprikosfärgad mantel som skapades till Eldteaterns föreställning ”Upptåg” (1984).

– Vi hade en fråga vi alltid brukade ställa oss: Vem spelar vad, för vilka – och varför?

Den samhällskommenterande

gjorde uppror mot den etablerade teatern, som ansågs konventionell, högborgerlig, stel och samhällsfrånvänd. Den nya tanken var att spela uppsökande politisk teater, för en ny slags publik, i hela landet. 1977 turnerade exempelvis Tältprojektet till 31 svenska orter där de spelade totalt 82 föreställningar om arbetarrörelsens historia.

– Inför utställningen ”Frispel” har Stadsmuseet samarbetat med Göteborgs universitet, berättar utställningsproducenten Caroline Mårtensson. Redan 2016 började institutionen för kulturvetenskaper tillsammans med Centrum för digital humaniora intressera sig för den utominstitutionella fria scenkonsten i Göteborg. Forskningen har bland annat resulterat i en databas som erbjuder artiklar och intervjuer med nyckelpersoner.

Lis Hellström Sveningson, dans- och teaterkritiker på Göteborgs-Posten, minns en radikal teaterrörelse präglad av kollektivism och politiskt engagemang