Karin Pihl:
Det nya systemet för skolval har havererat. Intentionen må vara god. Resultatet är förödande för de barn som slits upp från en trygg tillvaro.
Det borde räcka med att behöva välja när barnet börjar första klass, och närhetsprincipen måste få högre prioritet. Det finns ett värde i att barnets skolgång präglas av kontinuitet och att skolan ligger i en miljö där barnen känner sig hemma.
Tioåringar gråter sig till sömns för att de slitits ifrån en skola där de har sina kompisar och där de känner sig trygga, berättar förtvivlade föräldrar för GP (12/5). De senaste veckorna har föräldrar riktat massiv kritik mot kommunen och lämnat in protestlistor.
Bakgrunden är följande: Den som ska välja skola till sitt barn får rangordna fem olika alternativ. Men 1 500 barn har inte fått plats på något av sina fem val. I stället har barnen placerats ut på skolor långt ifrån hemmet, i en del fall så långt bort som en mil. Barnen slits upp från den närmiljö där de känner sig trygga. Vissa barn behöver nu lägga två timmar på att ta sig till och från skolan varje dag.
Orsaken är att kommunen infört ett nytt skolvalssystem. Idén kommer från regeringens skolkommission, som tillsattes för fem år sedan, med syfte att lämna förslag på hur likvärdigheten skulle kunna öka och segregationen skulle kunna minska. Ett av förslagen var ”aktivt skolval”, att alla måste välja.
Det är därför barn som gått i mellanstadiet eller lågstadiet i en skola inte kan räkna med att fortsätta gå i samma skola när de börjar nästa stadium. På en del skolor i kommunen, särskilt de med många elever, räknas låg-, mellan- och högstadiet som tre olika ”skolenheter”, eftersom varje stadium har en egen rektor. Skolenheterna betraktas i praktiken som olika skolor, trots att det är samma namn på skolan: samma lokaler, samma matsal och så vidare – det alla tänker är en och samma skola.
Föräldrar vars son eller dotter går i trean måste göra en ny ansökan för att barnet ska få börja fjärde klass på samma skola. Och det är inte säkert att de får sin vilja tillgodosedd. I det gamla systemet fick barnen automatiskt gå kvar i samma skola i de flesta stadsdelar, vilket gör att den förälder som missat det nya systemet plötsligt en dag får ett besked från kommunen att tioåringen nu sparkas ut från skolan och ska börja i en ny klass, i ett nytt område, flera kilometer därifrån.
Men inte ens de som gjort ett aktivt val kan känna sig trygga. Om en skola får in fler elever än ansökningar finns en prioriteringslista. På plats ett står nyanlända som ansöker till skolor med få andra nyanlända. På plats två kommer syskonförtur, vilket gäller om årskurs 1-9 betraktas
Inget barn ska behöva byta skola vart tredje år.
som samma skolenhet, men inte gäller om storasyster går i femman och lillebror ska börja första klass, och skolan är indelad i olika skolenheter. På plats tre i rangordningen kommer närhet till skolan, som mäts fågelvägen och inte tar hänsyn till att det kan ligga stora motorvägsleder och en älv emellan. Om två barn bor lika nära skolan lottar man.
Ambitionen, mer valfrihet för fler och bättre integration, låter bra. Men det är som att utredarna och politikerna har glömt bort att barn behöver trygghet, inte bara valfrihet. Vad händer om föräldrar till ett förtvivlat barn som ryckts upp från sin trygga tillvaro förstår att politikerna lagt över integrationsmisslyckandet på barnen? Hur kul blir det för nyanlända föräldrar som kanske får utstå sneda blickar för att deras barn har fått en förtur som de inte bett om?
Och varför ska man tvingas välja skola vart tredje år åt sitt barn? Valfrihet är bra, och ambitionen att få fler i utanförskapsområden att välja skola
är god. Men en likabehandlingsprincip måste råda. Det ska inte spela någon roll vilken bakgrund man har, och även barn med utrikes bakgrund är i behov av en trygg skolgång där föräldrarna inte behöver göra ett nytt val vart tredje år.
Det borde räcka med att behöva välja när barnet börjar första klass, och närhetsprincipen måste få högre prioritet. Det finns ett värde i att barnets skolgång präglas av kontinuitet och att skolan ligger i en miljö där barnen känner sig hemma. Det gäller för alla barn, oavsett var de är födda. Skolan närmast hemmet måste dessutom hålla en så pass hög kvalitet att man ska kunna känna sig trygg med att skicka barnet dit.
” Men inte ens de som gjort ett aktivt val kan känna sig trygga
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Demokraterna vill nu avskaffa systemet med det aktiva skolvalet. Demokraternas Jessica Blixt befarar att barnfamiljer kommer att fly Göteborg till kranskommunerna. Helene Odenjung (L), skolpolitiskt ansvarigt kommunalråd, är inte nöjd med situationen men försvarar sig ändå: ”Skälet till den valda varianten är att det är viktigt att inte bara de som vet om att man kan välja ska få chansen att göra det”, säger hon.
Det är knappast någon förälder eller elev som drabbats av systemet som köper den tama förklaringen. Borgerliga politiker måste förstå att valfrihet kan gå för långt.