Karin Pihl: När vi inte kan resa får vi göra den lilla världen större
Flygplanen står stilla på marken. Världen krymper. Men det kanske finns något positivt i att vi tvingas vara hemma.
Utrikesdepartementet förlänger sina reserekommendationer. På grund av coronakrisen ska man inte åka utomlands. Hela världen har stängt sina gränser. Flygplatserna är tomma, planen står strandade i väntan på bättre tider. Landvetter är ”en öde jättesal”, sammanfattade GP:s reporter Hampus Dorian som besökte flygplatsen i april. Borta var ljudet av rullande resväskor utanför terminalen, det enda som hördes var flaggstängernas linor som piskade i vinden.
Flygplatsen är mer
än en plats för flygplan att lyfta och landa. För de allra flesta är det en symbol för något speciellt. Det är först när man stiger av bussen eller ut ur taxin och in i terminalhallen som man verkligen känner att man är i rörelse. Man pressar den lilla plastpåsen till bristningsgränsen, skyndar sig att lägga upp mobilen, datorn, skärpet, klockan och medicinerna i plastbyttan på rullbandet, och när man går igenom detektorn utan att det piper känner man sig lite nöjd. Sedan ska allt tryckas in i väskan igen och man snirklar sig igenom gången med taxfreee-produkter.
Doften av parfym sticker i näsan, utropen om att alltid ha koll på sitt bagage blandas med uppmaningar att någon Per Persson ska gå till gaten omedelbart. Vad skönt att det inte är jag som får mitt namn annonserat tänker man, innan man kommer på att man ju har lite bråttom och försöker köra förbi ett gäng som står och provar whiskey klockan 10 på morgonen.
Det är onekligen stressigt att resa. Men det har också sin charm. Man känner sig aldrig så på väg som på en flygplats. Världen känns så liten och så stor på samma gång.
Att flyga är…
det är ju ändå något som är konstigt med det. Den som minns högstadiets fysiklektioner vet att lufttrycket som skapas under vingarna pressar planet uppåt. Man vet att det inte är magi, men det är ändå absurt att sitta inne i den där maskinen och se grantopparna bli mindre och mindre. De enda som verkar helt oberörda är affärsmännen och businesskvinnorna i sina kostymer och dräkter. De som känner sig mer hemma på en stor flygplats än i sitt eget vardagsrum. Vant sätter de sig på sina platser längst fram, fäller upp laptopen så snart man får och tar inte av sig skorna på hela resan.
Men den konstigaste känslan uppträder egentligen när man kommer fram. Åtminstone om man har åkt långt. För hundra år sedan fick den som ville ta sig från Sverige till USA resa med Svenska Amerika Linien, där man från Göteborg, Sveriges port ut i världen, tog sig över Atlanten till New York. Det är lätt att glömma bort att svenskar emigrerade till Amerika långt in på 1930-talet. Under 1900-talets första decennier var Göteborgs hamn en plats för avsked, ett sista farväl till de släktingar som valde att söka lyckan i den nya världen. Orkestrar spelade och mängder av folk samlades för att se ångbåten kasta loss. Kanske kom passagerarna tillbaka hem, kanske inte.
Så är det knappast i dag. Man sitter nedtryckt i ett svettigt säte i några timmar, sedan går man ut i vad som helt nytt. Hemma var det två grader och snöblandat regn. Här är det trettio grader varmt och klockan stämmer inte med hur man känner sig. Har man rest riktigt långt kan miljöombytet bli påfrestande. Folk pratar ett annat språk, naturen ser helt annorlunda ut, den svenska doften av blöt filtjacka är utbytt mot något odefinierbart. Det enda som känns hemma är den amerikanska matimperialismen, med McDonalds och Starbucks överallt vart man än reser.
Det är lätt att få känslan att resan går för snabbt. Man hinner inte ta in att man har färdats hundratals mil.
Men nu är
vi strandade. Det går knappt att flyga till Helsingfors. Det går inte att planera någon resa, för ingen vet när vi är igenom den här krisen. Ingen utlandssemester att längta till. Det är ingen idé att surfa runt och spana in exklusiva hotell som man förvisso vet att man inte kommer att ha råd att bo på. Vi förblir hemma, och ingen vet hur länge. När krisen väl är över kommer flygbiljetterna dessutom att vara mycket dyrare, enligt vissa experter.
Men då får vi väl göra den lilla världen större. Det går att upptäcka saker även på en plats man har bott i hela sitt liv, om man är lite kreativ. Det är bra för miljön, och det är kanske bra för oss. Inte minst är det nog bra för de där businessmänniskorna.
Vi kanske blir stressade till en början. Men alla mår vi nog lite bättre av att känna att vi har en plats som vi på riktigt kan kalla vårt hem.