Fakta: Gun Alexandersson Malm
Ålder: Bor: Familj:
56 år.
Tjörn.
Man, son och
• dotter med respektive, ett barnbarn.
Arbetsrättsjurist på
•
Jusek/Akavia, ordförande i socialnämnden Tjörn, revisor Västra Götalandsregionen, borgerlig vigselförrättare.
Familjen,
• samhällsfrågor.
•
•
Gör: Intressen:
– På sjukhuset rabblade de alla biverkningar jag skulle kunna få av behandlingen och jag tänkte ”får jag bara hälften så överlever jag inte”. Men jag hade turen att må bra. Jag blev trött och så tappade jag ju håret, men det var det enda.
Gun tog en
dag i taget. Hon hade en stöttande arbetsgivare, vänner som följde med till sjukhuset när det var dags för cellgifter och även ett starkt stöd på hemmaplan. När hon vid ett tillfälle nämnde att hon skulle vilja ha något annat att fokusera på, utöver alla sjukhusbesök, föreslog maken Michael ”vi kanske ska springa ett maraton?”.
– ”Är du inte klok!”, svarade jag, berättar Gun med ett skratt. Jag har alltid tränat men aldrig sprungit. Men min man, som brukar springa maraton, lovade att springa hela loppet med mig och då bestämde jag mig för att ge det ett försök. Min läkare sa ”fantastiskt, men det kommer nog inte att gå”.
Gun skrattar återigen när hon lägger till:
– Mitt stora mål var att inte komma sist.
Det var i
februari 2019 och Gun började träna på löpbandet i garaget.
– Av med peruken, på med träningskläderna, ut i garaget och så en bra film på paddan, säger hon och ler en aning. Jag var jättetrött när jag började träna, men ändå orkade kroppen – trots dessa tunga cellgifter jag gick på.
I september började Gun lite smått våga tro ”det kommer nog kanske funka ändå”. I november var den stora dagen inne.
– Det kändes fantastiskt när vi kom i mål – och vi kom inte sist, utbrister Gun. Jag tänkte ”klarade jag det här, då ska jag väl klara cancern också”. Michael slog rekord åt fel håll, men det handlade ju om att göra någonting tillsammans. Jag kände mig stolt över att jag hade vågat hoppa på det här galna projektet mitt i mitt projekt att bli fri från cancern.
Gun, som nu bockat av både cellgifter, strålning och operation men fortfarande får skelettstärkande behandling, konstaterar att hon inte är orolig för framtiden och att hon sedan februari i år känner sig helt tillbaka.
– Jag mår jättebra. Vi skulle ha åkt till London i slutet på april, men maratonloppet där blev ju inställt på grund av coronaviruset. Fast det var min man och min son som skulle ha sprungit, inte jag. Nu hoppas vi på Amsterdam i oktober! Då ska jag, Michael, vår son och en kompis till honom springa.
Däremot var Gun inte anmäld till Göteborgsvarvet, som ju skulle ha avgjorts just i dag. Hon hade tänkt springa några ”smålopp” (på en mil) nu i vår/sommar och sedan ta sikte på höstens maratonlopp i Amsterdam. Vårens och sommarens lopp är inställda, men arrangörerna för Amsterdam Marathon har ännu inte fattat beslut om loppet som är planerat till söndag 18 oktober.
Bön kallas för hjärtats samtal, hoppets språk, trons rörelse. Den nyligen bortgångna Kristina Lugn sa, om sin kyrkligt religiösa barndom, att ”bönen var min plats”. Och Englands förre ärkebiskop Rowan Williams har jämfört bedjandet med att nysa: ”Det kommer en punkt när du inte kan undvika att be”.
Den här våren är kanske för många en sådan tidpunkt. När vardagen är satt på undantag, utsattheten är påtagligare än annars och tillvarons skörhet har fått ansikten som vi känner. Därtill kommer de personliga katastroferna med svår sjukdom, lidande och död. Då kan det vara svårt – närmast omöjligt – att inte be. På söndag infaller Bönsöndagen och i år är den extra efterlängtad. Den kommer nästan som ett bönesvar.
Men bön är
inte begränsat till kristider. Livets alla dagar och erfarenheter rymmer sin egen bön. Undersökningar visar också att det är fler människor i vårt land som ber än som säger sig tro på Gud. Det är som att bön är lättare att närma sig än själva tron. Visst väcker det spännande frågor om vad bön egentligen är.
Det är uppenbart att bön är en motpol till den distansering vi kan uppleva i livet, den här våren men även annars. Bön bygger broar. Bön skapar närhet och kommunikation. Den är ett motgift mot ensamheten. Bönen kan också skapa avstånd – till oss själva. Bönen ger perspektiv och välbehövlig självdistans. Den förmår befria oss från oss själva.
En del känner sig osäkra och undrar hur man gör när man ber. Men då kan man känna sig i gott sällskap. Till och med aposteln Paulus är villrådig i en av söndagens texter: ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara”, säger han.
Jag var jättetrött när jag började träna, men ändå orkade kroppen – trots dessa tunga cellgifter jag gick på
Det är uppenbart att bön är en motpol till den distansering vi kan uppleva i livet, den här våren men även annars
Bön kan se
olika ut. Den kan vara klart formulerad i ord och tanke, stundtals är den tyst och ordlös, ibland bara en suck eller ett hjärtslag. Allt får plats i bönen. Kanske är det en del av dess attraktion och måhända provokation – bönen tål att man tvivlar, misstror och klandrar Gud. Så som uttrycks i Bibelns Psaltaren: ”Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte?” När livet är stumt, tillvaron svarslös och Gud endast möter som frånvaro – också då kan man be.
Bönen är ett förhållningssätt. Livsluft och livsrum. Den är för tron vad tänkandet är för filosofin. Det finns en engelsk förklaring som är värd att särskilt stanna upp inför. Den beskriver bön som ”the search for God”. På engelska blir det en skön dubbelhet: bönen är både människans sökande efter Gud och Guds sökande efter människan.
De flesta kan
säkert känna igen bön som ett uttryck för människans letande efter Gud. Men tänk om vår bön dessutom är ett tecken på Guds spanande efter oss. Kyrkofadern Augustinus uttrycker just den erfarenheten i en välkänd devis: ”Jag skulle aldrig söka dig om inte du redan funnit mig.”
När vi ber är Gud helt nära. Av sig själv – ja, nästan som en nysning.
Ett minnesord bör vara högst 3 000 tecken inklusive mellanslag, gärna kortare.
Vi förbehåller oss rätten att korta och redigera i texten. Inled med namn, ålder, hemort och närmast anhöriga för den bortgångne.
Minnesordet måste ha en (eller flera) undertecknare. Bifoga gärna en bild (jpeg-format).
Vi är tacksamma för att få materialet via e-post till
namn@gp.se