”De ram­lar ner för trap­por och äter spac­kel. Det blir in­te bra.”

Göteborgs-Posten - - Två Dagar -

Skill­na­dens, är någ­ra av bäd­dar­na mest täc­ken av ull. Be­hag­ligt dof­tan­de och solvar­ma på ytan, kal­la och fuk­ti­ga om man vän­der på en nä­ve ull. Sa­ra stic­ker ner ett spett som för­svin­ner i jor­den ut­an an­sträng­ning. Un­der ull­täc­ket finns un­ge­fär en me­ters djup av pri­ma od­lingsjord. Trots att det finns de som känt be­hov av att i hen­nes eg­na ka­na­ler upp­ly­sa hen­ne om att hon ing­et kan, så gör hon up­pen­bar­li­gen nå­got rätt.

– Jag har i tio års tid od­lat i prin­cip varen­da grön­sak min fa­milj ätit, så om jag in­te kan nå­got så gick det bra än­då. När man föl­jer en blogg på det här sät­tet så är allt trans­pa­rent och in­te så pe­da­go­giskt. Man ser he­la bil­den på ett an­nat sätt än i en bok, att det är skrä­pigt och oor­ga­ni­se­rat och att man miss­lyc­kas ibland.

Häromå­ret gjor­de hon ett på­kostat jord­prov, som vi­sa­de att jor­den höll så bra kva­li­tet att den in­te ens fick plats på den ska­la som an­vänds för att mä­ta nä­rings­in­ne­hål­let i yr­kes­od­lad jord. Så låt dem tyc­ka, för klart är i al­la fall att det väx­er. Bå­de i mar­ken och i sta­tisti­ken.

VAD ÄR DET SOM GÖR att just Skill­na­dens är störst? Är det läng­tan till­ba­ka till jor­den och ma­tens ur­sprung, det te­ra­peu­tis­ka i att se ett frö gro el­ler är det kanske prep­pe­rådran som väcks till liv hos oss i osäk­ra ti­der?

– Jag tror att det är jag som per­son som har den störs­ta de­len i det, om jag ska va­ra är­lig. När det gäl­ler so­ci­a­la me­di­er tän­ker man sig of­ta att fram­gång ska ske av en slump, att det rå­ka­de bli så att lä­sar­grup­pen lyf­te fram just dig. Men en del av det hand­lar ock­så om att man fak­tiskt tryckt på rätt knap­par vid rätt till­fäl­le. En stor del av det­ta lig­ger i att kun­na be­rät­ta en histo­ria och för­pac­ka sig själv. Jag har be­rät­tat and­ras histo­ri­er i två de­cen­ni­er, och nu be­rät­tar jag min egen. Det finns många som gör minst li­ka bra ar­be­ten, men att Skill­na­dens

har gått så bra kan ha att gö­ra med att jag är van se­dan ti­di­ga­re av att pro­du­ce­ra ma­te­ri­al och har en bra stra­te­gi.

Det var en ra­dio- och tv-kar­riär som tog Sa­ra Bäck­mo till Små­land från Styr­sö. I Gö­te­borgs skär­gård od­la­de, skör­da­de och sål­de hon si­na förs­ta knip­por gräslök som barn. Att en öbo blev små­län­ning be­ror på att en lä­ra­re på Mun­ke­bäcks­gym­na­si­et tog med sig sin ra­di­o­fräls­ta elev för att gö­ra lo­kal­ra­dio i Värm­land, nå­got som led­de till ett P3-jobb i Väx­jö.

– Väx­jö var på 1990-ta­let och ett gäng år fram­åt en fan­tas­tisk gro­grund för pro­gram­le­da­re och re­port­rar som star­ta­de sin ba­na, det fanns ett stort sä­te för ra­dio och tv här. Men un­der al­la de här åren så le­ta­de jag he­la ti­den ef­ter en möj­lig­het att ta mig till­ba­ka till Gö­te­borg.

Så rå­ka­de hon kö­pa ett li­tet hus. Ba­ra i vän­tan på att flyt­ta till­ba­ka till väst­kus­ten. Här lev­de hon ett ”Pip­pi Långstrump-liv” och in­såg att det är ju så här man ska bo och le­va. Men den ty­pen av hus lå­ter sig in­te kö­pas i Gö­te­borgs­trak­ten, in­te till peng­ar som en 21-årig ra­di­o­ar­be­ta­re ha­de i al­la fall. Dess­utom ha­de Sa­ra Bäck­mo pre­cis bli­vit he­ad­hun­tad till en ny sats­ning på SVT Barn.

Till ett av pro­gram­men cas­ta­de Sa­ra en 8-årig flic­ka från en by strax ut­an­för stan. Det var hon som ett par år

ATT VA­RA I JOR­DEN. ”Jag har haft ett kons­tigt för­hål­lan­de till dö­den. Jag har tyckt att det har va­rit skit­läs­kigt det­ta att man finns och se­dan finns man in­te. Men när jag bör­ja­de od­la och för­stod sam­man­hang­et, med al­la mas­kar till ex­em­pel, hur sa­ker och ting le­ver och dör he­la ti­den. Nu kän­ner jag att ing­en­stans skul­le pas­sa mig bätt­re än att va­ra i jor­den. Vil­ken häf­tig grej.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.