”Jag älskar detta, jag längtade hela vintern efter att åka ut och plocka skräp igen.”

STRANDSTäDARNAS FRäMSTA UPPDRAG är att plocka upp den plast och annat skräp som blåser in på stränderna. Den är förhållandevis lätt att plocka även om den ofta ligger inkilad i tång och taggiga buskar. Men sedan finns det som kallas för ”städskulden”.

– Det är plast från 1960–70-talen och framåt. Plast som dumpades och släpptes ut då men aldrig har städats bort.

Emil beskriver hur de efter att ha städat på Jakobsö såg plast sticka upp ur jorden. De började gräva.

– Vi grävde mer än en meter ner i marken och hittade lager på lager av plast. På en 30 meter bred strand fick vi ihop 580 säckar skräp och då var vi ändå inte färdiga.

Det kan låta som ett hopplöst uppdrag. Och med tanke på att människor bryts ner betydligt lättare än plast har Tomas och Emil utvecklat en särskild inställning.

– Förutom att vi gör detta utifrån ett starkt miljöintresse – man måste nog ha det i grunden när det gäller någonting som aldrig tar slut – så är vi fast beslutna att jaga plasten, vi vill få tag i den, säger Tomas.

– Det kanske låter konstigt men vi blir glada när vi hittar plast för då kan vi ta hand om den och ta i land den, säger Emil.

DET HäNDER ATT Emil och Tomas åker ut själva men för det mesta har de med sig några fler som städar.

– Vi är ett team på sju personer som brukar arbeta ihop. Det är roligare och känns mer effektivt när vi är flera. Vi är ett kompisgäng som delar värderingar, min fru Cecilia är landskapsarkitekt i Göteborg men hon är med en gång i veckan, säger Emil.

I vintras fick Västkuststiftelsen pengar från Naturvårdsverket för att utveckla metoder för vinterstädning och städa fågelskyddade öar innan häckningen. Eftersom det var en snö- och isfri vinter gick det bra. Bara vindarna satte ibland stopp för Emil och Tomas.

– Vi går ut vid 17–18 sekundmeter, men då tar vi inte med de andra. Vi har bara räddningskläder för två, berättar Emil.

Det finns fördelar med att plocka vintertid emellan stormarna. De virvlar nämligen upp massor med nytt skräp på stränderna.

– Det gäller att plocka medan det är kvar där. Återvänder vi en vecka senare har hälften åkt tillbaka ut i havet, säger Tomas.

En vecka senare är jag tillbaka i Långsjö mellan Fjällbacka och Grebbestad för en andra tur ut i skärgården. Det är Valborgsmässoafton och himlen är täckt av gråa moln. Vågorna är högre och vinden kyligare än sist. Termometern visar på ynkliga fyra plusgrader. Blandningen av karga, branta och flacka klippor, en mink simmar i land och glider smidigt över stenarna i strandbrynet, en säl vilar på ett skär som nätt och jämt syns över vattenytan, en svartnäbbad islom dyker efter fisk. Den här gången har Emil med sig tre av de andra strandstädarna.

– Jag älskar detta, jag längtade hela vintern efter att åka ut och plocka skräp igen, säger grönsaksodlaren Marie Augustin. Det blir så tydligt för mig vad som är fel med vårt sätt att leva.

VI åTERVäNDER TILL OTTERöN, en av de största öarna i Tanums skärgård med en av västkustens största snäckskalsbankar.

– Det finns inte en kvadratmeter utan plast, säger Björn Hansson, som kombinerar naturvård med kul