Hönö en kraftkälla för Lundqvist
Just nu pågår en ovanligt lång försäsong för Frölundas Joel Lundqvist. Hemmet på Hönö, där familjen bott sedan 2012, är en fristad för kaptenen – en plats där han samlar kraft och lever ett helt vanligt familjeliv. ”Jag trivs verkligen jättebra här”, säger han.
Han har tre VM-guld, fyra SM-guld, har blivit utsedd till ”årets Göteborgare” och är lagkapten i Frölunda. För Joel Lundqvist är det ute på Hönö med familjen som han samlar kraft och utan familjens stöd – då hade han inte varit där han är i dag. – Familjen är det viktigaste för mig, det är inget snack, säger han.
Klockan är 13.33 och det ringer på mobilen. ”Hallå! Det är Joel, jag ville bara meddela att det drog ut på tiden lite. Jag kommer närmare 15.00 än 14.30”.
Ingen fara. För en lunch ute i solen på Hönö tackar man inte nej till i väntan på att Joel Lundqvist ska ta sig ut till ön igen.
När den ursprungliga tiden passerats kommer ägaren av Tullhuset, Preben Pedersen, fram.
– Är Joel försenad? Oj, oj! Det gillar han inte, säger han.
När klockan slagit 14.59 svänger en bil in på parkeringen utanför. I samma stund som klockan tickar upp på 15.00 kliver Joel Lundqvist in och slår sig ner vid ett hörnbord i restaurangen.
– Det är ju lite av min grej det här ... det är viktigt med tider! Jag vill aldrig vara sen, säger han.
Du har inte tröttnat på pendlingen från Hönö till Frölundaborg?
– Innan vi bodde här så tänkte jag på hur det skulle vara med färjan och så men nu gillar jag det. För mig är det reflektion och egentid. Det är ett andningshål där jag får tid att kolla över saker och ting och ringa ett par samtal.
Har du lärt dig tidtabellen för färjan?
– Haha! Jo, där har jag allt hyfsad koll.
För Joel Lundqvist har Hönö varit hans bas sedan julen 2012 när familjen flyttade från fastlandet och ut på ön. Hans fru, Amanda, växte upp på Öckerö och valet landade till slut på Hönö. Efter någon timme ute på ön är det tydligt. Här är Joel Lundqvist inte lagkapten i Frölunda med tre VM-guld och fyra SM-guld på meritlistan. Här är han bara Joel.
– Jag försöker att leva ett så normalt familjeliv som det bara går. Jag är aktiv med barnens idrottande och allt vad det är och jag växlar roll när jag åker ut hit till rollen som make och pappa. Jag trivs verkligen jättebra här, säger han.
De tre barnen, Vilma, Viktor och Ebba går på skola och dagis ute på ön. Samtliga av deras fritidsaktiviteter sker dessutom även de ute på ön.
– Familjen är det viktigaste för mig, det är inget snack där. Att få komma hem till familjen och känna att både barnen och Amanda trivs och mår bra, ja, då bygger man energi. Det krävs att man när väldigt förberedd både mentalt och fysiskt i det här yrket och att då ha en hemmaplan med en familj som tar energi ... det kan bli jobbigt i längden. Det är en utmaning för många att hitta balansen mellan familjelivet och den aktiva karriären. Det där är en av nycklarna för att jag har kunnat hålla på upp till den här åldern. Med tanke på hur bra det fungerar på hemmaplan så får jag mer kraft och energi till mitt hockeyspelande, säger han.
Är det där något man lär sig? Hur man kombinerar hemmaplan med elitidrottandet?
– Ja, det är det väl. Man går ju igenom olika faser som föräldrar och vi har lämnat de tuffaste småbarnsåren bakom oss nu. Nu är det väldigt behaglig ålder på barnen, säger han med ett stort leende.
– Nu sover de genom nätterna och så var det inte för några år sedan. Nu får man sova och det känner jag att det gör en stor skillnad i återhämtningen.
Sedan en tid tillbaka är det ett år i taget som gäller för hockeylivet. Ett hockeyliv som har blivit längre än vad som Joel Lundqvist själv hade tänkt sig.
– Jag sa till Amanda någon gång att om jag kunde spela till jag var 36 så hade jag varit nöjd. Sen har det bara lagt på lite där ...
– När jag förlängde över 36 där så hade hon redan förstått att det skulle ske. Hon tycker det är kul och stöttar mig i det här och barnen tycker också det är roligt. De börjar få en helt annan förståelse över vad det här innebär för mig och det börjar betyda mer för barnen också.
har det blivit betydligt mer resande i NHL med sitt New York Rangers. I en intervju med GP för tre år sedan beskrev han det som att hockeyn hade blivit ”fienden” därhemma där barnen tyckte att den tog för mycket tid av sin pappa.
– De reser ju betydligt mer än oss och det är skillnad på livet här och där. Men nu när jag inte spelar med landslaget och spelar VM längre så har jag ju tänkt tillbaka på hur många mästerskap jag har gjort och den resan det har varit. Såhär i efterhand känner jag en otroligt stor tacksamhet mot Amanda som varit själv med tre barn under alla dessa år. Det är ingen lek direkt, säger Joel och fortsätter:
– Hon är en idrottstjej själv i grunden och vet vad det handlar om. Sen har vi ofta haft farmor och mormor som ställt upp och varit väldigt viktiga under de här perioderna. Det har varit några tuffa resor men det har gått bra. Eller ja, det tycker ju jag i alla fall.
Joel och Amanda träffades under sista året på gymnasiet. Redan då var det mycket idrott för de två. Hockey för Joel och för Amanda var det friidrott.
– Hon fick ett diskbråck något år innan vi träffades och gjorde sista försöket i vevan när vi började ses men ryggen höll inte. Hon var väldigt talangfull och tog några JSMguld. Det blir faktiskt 20 år som vi varit tillsammans nu till sommaren. Det är klart att det är en lång resa det där också, säger han.
Den som någon gång har sett Joel Lundqvist på isen har snabbt insett att det är en hel del känslor som rör sig i hans kropp under en match. Lagkamraterna kan även vittna om att humöret även kan synas under träningarna i Frölundaborg.
Att vara 38 år och fortfarande brinna för hockeyn.
Det är en av nycklarna.
Det där humöret?
Jo, det har även gått i arv.
– Vilma håller på mer med friidrott och är mer i sig själv men är väldigt tävlingsinriktad. Viktor är nog mer lik mig i vissa avseenden med sitt temperament och han gillar att vinna ... så kan man säga. Du är väl tränare för hans innebandylag? Du kör stenhårt på att vinna är det viktigaste?
– Haha! Ja, det enda viktiga ... det är ju klart att jag kommer ifrån ett elitidrottande och utgår från mig själv och vad som är viktigt för mig som person. För mig har det alltid varit väldigt viktigt att vinna men det är inget jag står och skriker på barnen om när vi tränar. Då är det i
” Jag växlar roll när jag åker ut hit till rollen som make och pappa. Jag trivs verkligen jättebra här joel Lundqvist
stället viktigare att göra sitt bästa, att ta i och att kämpa för sina lagkamrater. Det kan man trycka på även fast det är barn. Sen det här med att vinna kan komma lite senare.
Från vem kommer egentligen den här vinnarinställningen?
– Det har aldrig vi förstått! Både jag, Henrik och Gabriella var alla supertävlingsinriktade i en tidig ålder. Mamma och pappa tävlade ju inte på samma sätt som vi i idrotten men min känsla är ändå att det är medfött det där. Det är inget vi uppfostrades till utan det fanns bara där. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig ...
– Vi tävlade ju mot varandra hela tiden. Vi hade ju drivet att vinna mot allt och alla ... sen är det klart att det sved mer att förlora mot brorsan eller syrran!
Det är ingen hemlighet att de två bröderna står varandra nära. Även om det är olika ligor som gäller så är det i stora drag samma liv som de två tvillingarna lever och har levt sedan de första stegen som duon tog.
– Ingen av oss hade varit där vi är i dag utan den andra. Vi drev på varandra varje dag och inte bara på träningarna. Det var samma sak hemma. Vi tävlade i allt, pushade varandra och det stödet som vi hade för varandra och fortfarande har betyder mycket, säger han.
Joel Lundqvist är en uppskattad kapten i Frölunda och var detsamma i Tre Kronor. Lagkamrat efter lagkamrat och tränare efter tränare har hyllat honom för hans ledaregenskaper.
Men vad skiljer hans sätt att styra från omklädningsrummet och hemma med familjen?
– Jag försöker bara vara den jag är både hemma och med laget. Jag spelar ingen roll utan är den jag är. Jag är ordningsam, noggrann med tider och vill ha struktur. Det är viktigt för mig. Hemma blir jag mer aktiv, leker med barnen och så men gemensamt för båda är att jag gillar ju att ha ordning, säger han.
Hur snabbt släpper du en förlust?
– Oj, det beror på hur matchen har sett ut och även om jag har blivit bättre med åren så är jag inte supertrevlig samma kväll alla gånger. I regel tar det nog en kväll för mig att landa med alla känslor. Det där går inte bara att knäppa bort och det vet familjen om. Sen får jag ibland anstränga mig lite för att inte förstöra stämningen totalt.
Det har blivit några förstörda lördagskvällar?
– Det har väl hänt ...
Den mest känslosamma kvällen under hans karriär kom i slutet av januari i år. Inför nedsläpp mot Brynäs hyllades han för att ha passerat 1 000 matcher i Frölundatröjan. Då klev gamla kedjekamraterna Jari Tolsa och Magnus Kahnberg ut på isen.
Det var videohälsningar från Henrik, Gabriella och mamma och pappa.
Med sig på isen var Amanda, Vilma och Ebba.
Och Viktor gled runt ute på isen. – Det var helt overkligt. Det är något jag verkligen kommer att bära med mig. Det var ett sådant speciellt tillfälle. Jag brukar sällan njuta av saker när det händer utan ser framåt hela tiden. Sen gillar jag ju att ha kontroll ... där visste jag inte alls vad som skulle hända och det var jag inte bekväm med riktigt. Men det var bra träning.
Det är som sagt ett år i taget som gäller för Joel Lundqvist nu.
Men att han skulle vara redo att lägga skridskorna på hyllan känns trots allt ganska långt bort när man hör hur han pratar om sin sport.
– Jag kommer ju närmare slutet hela tiden. I den situation jag är i nu finns det ingen anledning att tänka för mycket på det. Det är fortfarande väldigt kul att jobba med mig själv och att utvecklas trots min ålder. Det finns fortfarande saker jag vill göra bättre. Sen vill jag inte bara ”fejda” ut ... jag vill gasa hela vägen till slutet, säger han och fortsätter:
– Min vilja att tävla och att vinna kommer inte försvinna bara för att jag lägger av en dag i framtiden. Det är nog snarare det mentala att du inte orkar med förberedelserna och är beredd att betala det priset som krävs för att hålla på.
Vad ska du göra när det väl är färdigspelat då? Har du några planer?
– Lite olika spår finns. Jag har lite tankar och så men det är inte mer än tankar. Jag vill fokusera helt och hållet på hockeyn nu och spela hela vägen ut och sen får nästa liv börja efter det. Jag vill inte bli för splittrad sista tiden av karriären.
Men du har ju ändå tryggat framtiden en del på hockeyn?
– Skulle jag stanna upp och zooma ut lite så är jag ju väldigt stolt över den resan som jag har fått vara med om att göra. För mig har det hela tiden varit fokus på hockeyn och familjen. Jag har inte börjat bygga saker och ting för framtiden ännu.
Jag vill fokusera helt och hållet på hockeyn nu och spela hela vägen ut och sen får nästa liv börja efter det. Jag vill inte bli för splittrad sista tiden av karriären.
Joel Lundqvist