En thriller som bjuder på få överraskningar
Thriller
White Lines Manus: Álex Pina Regi: Nick Hamm mfl. Med: Laura Haddock, Daniel Mays, Marta Milans, Juan Diego Botto mfl.. Premiär: 15 maj, Netflix. Tio avsnitt.
Minnen är vanskliga saker. Vi kan minnas samma händelse på olika sätt, vi kan korrigera det vi minns i efterhand. Eller så kan vi göra en hel tv-serie om hur härligt 1990-talet var, då DJ var det coolaste man kunde vara, då ecstacy och kokain gjorde alla lyckliga men ingen beroende och man dansade natten lång och det var den bästa tiden i ens liv.
1990-talet, med DJ-vurmen, rejv och ”Madchester”-scenen var säkert en viktig tid för många 1970-talister. ”White Lines” utger sig givetvis inte för att vara en faktisk historiebeskrivning men i alla fall en hyllning till en viss tid och en viss plats i (musik)historien. Vilket väcker frågan: var dansscenen på Ibiza och acid housen i Manchester verkligen så förbehållslöst
bekymmersfri och extatisk? Var det verkligen en hel livsstil, det enda värt att leva för? Jaja.
Serien börjar med att ett mumifierat lik hittas och identifieras som Axel Collins, en Manchestergrabb som drog till Ibiza för tjugo år sedan för att leva drömmen: knarka, dansa och DJ:a.
För hans syster Zoe leder fyndet till att hon reser till den spanska ön för att ta reda på vad som hände
med hennes bror eftersom polisen segar.
Väl där ramlar hon utan större eftersökningar in i alla som någonsin haft med Axel att göra, och de verkar dölja någonting: Axels gamla kokaindealande DJ-kompis, en gammal kärlek i eldigt rött, öns koppärriga gangsterboss och hans kärlekskranka ”säkerhetsvakt”. Det låter som en 90-talsuppsättning av Cluedo.
Spåren leder också Zoe till det som ska föreställa ”Ibizas skuggsida”: knark, korruption och flotta sexpartyn. Inte blir rimligheten större av stiliserade sexpartyorgier där alla är vackra och rör sig lika koreograferat som i en explicit musikvideo.
skapad av Álex Pina som ligger bakom thrillerkomediserien ”La Casa de Papel”, Netflix största spansktalande succé genom tiderna. Med den har han gett sig själv ett par signaturer som också märks här: flashbacks till lyckliga tider, oväntad action, mörk humor och karaktärer med en ”twist”.
Problemet är att dessa ”twister” är så korkade: en Dj som älskar Mozart – va? En kallhjärtad gangster som älskar sin hund – hur är det möjligt? Det är tänkt att göra karaktärerna intressanta och överraskande. Men tyvärr är det mest överraskande i denna överdrivna historia att man, Madchesterhyllningarna till trots, ljudlagt med så usel musik.