Ruffalos dubbelspel gör att man vill titta vidare
drama
I know this much is true Manus: Derek Cianfrance Regi: Derek Cianfrance Med: Mark Ruffalo, Rosie O’Donnell, Melissa Leo, Juliette Lewis mfl. Premiär: HBO 11 maj, sex avsnitt ***
”I know this much is true” knuffar ned sin tv-publik i misären med en gång. Redan i första scenen stympar Thomas Birdsey (Mark Ruffalo) sig själv på ett bibliotek, i en protest mot Gulfkriget. Eftersom Thomas lider av paranoid schizofreni och efter självstympningen anses farlig, hamnar han på en anstalt. Det får hans tvillingbror Dominick att slå bakut. Hans liv har alltid präglats av att ta hand om sin mindre kapabla bror.
Dominick insisterar på att Thomas är ofarlig och kräver att hans bror ska förflyttas. Men byråkrati kommer emellan och som ett led i en utredning kring det hela får Dominick redogöra för brödernas liv för en socialarbetare och en terapeut. ”I know this much is true” är Dominicks berättelse, som visar sig innehålla mer sorg än man kan tro är möjligt. Brödernas, och i synnerhet Dominicks djupa sår visar sig gå flera generationer bakåt.
”I know this much is true”, baseras på en tegelsten av Wally Lamb från 1998. Det är en familjesaga och sådana brukar visa hur våra rötter aldrig lämnar oss, hur vi måste bryta det psykologiska arv som förgör oss. Men det kan vi inte göra innan vi identifierar det. Vilket är precis vad Dominick gör när han börjar sätta ord på vad som hänt.
Tvillingarna, som båda spelas av Mark Ruffalo, delar samma tragiska bakgrund men har formats olika av den. Thomas är självplågande, rädd och undergiven. Han är också psykiskt sjuk. Dominick är hans motsats, tyngd av ansvarskänsla och skuld men full av vrede. Efter varje avsnitt förstår vi mer och mer varför det blivit så.
Att spela två roller mot varandra kan lätt bli en gimmick, något som ger publiken en CGI-gåta. Hur filmade de det där? Ofta hamnar fokus på skådespelarens ambitioner snarare än prestationer. Som Armie Hammer-dubletten i filmen ”The Social Network”, till exempel eller Lisa Kudrow i tv-serien ”Friends”.
Så är inte fallet här, Mark Ruffalo är verkligen två olika personer. Inte bara ser de olika ut (Thomas är knubbig och skägglös, Dominick smärt och med ett fult skägg), hela deras kroppsspråk och mimik skiljer sig från varandra.
Det är tur att Ruffalo är så bra. En miniserie på sex, utdragna timslånga avsnitt, dränkta i tjock svärta, är inte något man ser med lätthet. I synnerhet i mitten av serien då ångesten fullkomligt stagnerar, den ena tragiken staplas på den andra och ingen utveckling sker.
Det är Ruffalos förtjänst att man tittar vidare, hela tiden med en förhoppning om att en ljusning slutligen ska komma. I alla fall för Dominick, hans bror Thomas verkar evigt förlorad tyvärr.
Derek Cianfrance som både skrivit och regisserat, är bra på att skildra relationer mellan människor och skyggar aldrig för det riktigt intima och jobbiga. Det har han bevisat i filmerna ”Blue Valentine” (2010) och ”The place beyond the pines” (2013) som fokuserar på det som händer (och inte händer) mellan människor. Det är ju där känslorna finns. Stundtals är det nästan för mycket av den varan i ”I know this much is true” men då ska man veta att boken är ännu mer ångestfylld.
Gränsen mellan tragedi och melodram är alltid hårfin. Med all tragik som hänt i Dominicks liv (lista de fem av de värsta sakerna som kan hända en människa) skulle en mindre känslig regissör lätt kunna tippa över till om inte melodram så sentimentalitet. Det är därför imponerande av både Cianfrance och Ruffalo att hålla sig på rätt sida av den känslostormen. Det vill säga den som känns mänsklig – och därmed mest drabbande.
” Mark Ruffalo är verkligen två olika personer. Inte bara ser de olika ut (Thomas är knubbig och skägglös, Dominick smärt och med ett fult skägg), hela deras kroppsspråk och mimik skiljer sig från varandra.