”Virke till nålar uti slagbommar …”
När man läser dokument från 1600- och 1700-talen får man en känsla av att fästningsbygget Göteborg bara rullade på, liksom ostoppbart. För göteborgarna måste det ha känts som om arbetet pågick i evigheter – med soldater och västgötabönder på eviga dagsverken i regnen och dimmorna. Räkenskaper finns kvar, prudentligt uppspaltade och de ger ett allmänt hopplöst intryck i sin kamerala petighet: ritningar, brev, fyllerirapporter, klagoskrifter, budgetberäkningar.
Det var slabbigt, bökigt, kallt och dyrt att bygga fästningen Göteborg.
En budget, presenterad av generalkvartermästare Wärnschöld den 3 september 1659, ger en antydan om de nästan ofattbara praktiska problemen. Wärnschöld – för nutidens göteborgare kanske mest känd för att ha påbörjat bygget av Nya Älvsborg – förberedde då arbetet på ett två kilometer långt avsnitt som sträckte sig mellan ungefär nuvarande Centralstationen och Rosenlundsbron.
Bara till rustverk, klädmur, vall och bröstvärn behövdes, skrev Wärnschöld: • 6 750 pålar (längd 8-9,5 meter) • 1 620 kluvna pålar (längd: 3,5 meter)
• 1 584 svillar av 8-9 meters längd, till läng- och tvärbjälkar.
• 384 tolvter bräder till pålplankor och rustbäddsgolv.
År 1695 hade landshövding Johan Benedikt von Schönleben – en 82-årig kavalleriveteran från trettioåriga kriget - fått den kungliga befallningen att fylla på Göteborgs förråd av palissader. Vid det laget var hade även de bohuslänska skogarna blivit svenska, men det hjälpte föga. Det fanns knappt några palissader på rot att hugga. Och frågan var då om man skulle köpa timmer eller hugga träd i Värmland och sedan frakta timret över Vänern ner
genom den sanka tröga Göta älv.
Och när von Schönleben hade löst palissadfrågan var det bara att ta itu med leveranserna av drömplar, slagbommar, vrakmaster, ”dubbla blockar”, ribbor, klampar och – min favorit - virke till nålar uti slagbommar och spanska ryttare.
Därtill kom lönekostnader för de soldater som bemannande fästningen. På 1720-talet bestod överste Ribbings regemente vid fästningen av 748 man. 650 stycken var gemena soldater. Utöver lönen hade varje soldat tre tunnor spannmål per år – en kostnad på 7 980 daler eller 4 daler per tunna.
Byråkratin puttrade oförtrutet på med sina räkenskaper och meddelade år för år kostnaderna för att hålla denna fästning i gång. År 1750 kostade Nya Älvsborgs fästning 6 062 daler. År 1760 var det 4 729 daler.
När danskarna hotade Göteborg en sista gång gick kossor och betade på de göteborgska murarna. Deras tid var förbi. Det var på hösten 1788. Gustav III var här. Han hade hunnit bli ganska tjock då. Han höll ett teatraliskt tal. Det hjälpte inte, Göteborg var hjälplöst, men en engelsk diplomat vid namn Hugh Elliot (sedermera guvernör i Madras) lyckades få stopp på norrmännen vid Kungälv. Det var inte glamoröst, men det blev fred.
Och sedan tog det närmare 60 år att riva fästningen. Arbetet påbörjades 1807. Det moderna Göteborg växte fram i skuggan av detta enorma raseringsprojekt. Vallraseringskontraktet undertecknades av landshövdingen Carpelan – en vemodig renlevnadsman som var alltför duglig för sitt eget bästa. Han satt hela tiden och längtade efter forsarna och byarna och kärren i Uleåborg. I stället fick han administrera inledningen av detta bistra gråstensarbete.
I rivningskontraktet stipulerades att pilträd inte får planteras på de frilagda ytorna. Ibland går jag i Kungsparken och undrar om parkförvaltningen på 2000-talet minns detta.