Maria vände det smärtsamma beskedet till något positivt
Hon såg det som slutet på karriären – det kändes som om himlen föll ner. Men det som Maria Bouvin i stunden upplevde som enbart skrämmande och orättvist ledde i slutänden till något positivt. Det blev den spark i baken hon behövde för att våga ta steget till förändring.
Hon hade länge känt att hon ville göra någonting annat, men hon visste inte vad. Hon visste heller inte hur hon skulle kunna ta reda på det. – Det var det största problemet: hur gör jag för att ta reda på vad jag vill? Jag hade ingen aning.
Maria Bouvin var småbarnsmamma och arbetade som advokat på en stor byrå när hon en dag under ett utvecklingssamtal fick beskedet som gjorde att hon inte kunde hålla tårarna tillbaka.
– Jag hade levt för jobbet och varit en prestationsprinsessa, konstaterar Maria. Men efter att jag fått mitt första barn skiftade fokus lite och jag la inte längre lika mycket tid och kraft på jobbet. Jag tappade gnistan och det märktes så klart i mitt engagemang. Men jag var inte alls beredd på det som hände...
Under utvecklingssamtalet ställdes frågor som ”är det detta du vill, det känns inte som om du brinner för jobbet?”.
– Det kom många sådana frågor och det blev väldigt jobbigt. ”Ja, jo, det är det här jag vill” – något bättre svar hade jag inte. Men när de berättade att jag inte skulle bli uppflyttad i lönetrappan förstod jag att det fanns ett syfte med frågorna. Insikten kom: ”de vill inte ha mig kvar på sikt”. Jag var höggravid och hade sett fram emot föräldraledigheten, men det enda jag i stunden kunde se var hur illa allt skulle bli längre fram.
Den positiva feedback hon även fick klarade Maria inte av att ta in. Hon beskriver hur hon följande dagar grät, ältade och tyckte synd om sig själv. Livet var hemskt och orättvist.
– Anledningen till att jag tog det så hårt, trots att jag egentligen inte själv ville vara kvar, var känslan av ”jag passar inte in, de vill inte ha mig”.
Det var i slutet av 2011 och i början av 2012 föddes Marias andra barn. Hon var därefter hemma till mars året därpå.
– Efter det jobbade jag bara några veckor innan jag tog tjänstledigt för att tillfälligt arbeta som extern adjunkt på hovrätten. Sedan gick jag tillbaka till byrån. Samtidigt sökte jag jobb febrilt för att jag behövde ett annat jobb, trots att jag fortfarande inte riktigt visste vad jag ville.
Men så en dag råkade Maria hoppa på fel tåg och bestämde sig för att göra något vettigt av den extra restiden. Hon tog fram block och penna och skrev ned saker som ”vad tycker jag om, vad vill jag, vad är jag bra på, vad får jag energi av”.
– Det hände något där och då, det gav mig en riktning – om än otydlig, säger Maria med ett svagt leende.
Kring den tidpunkten blev hon även tipsad, av en av delägarna på advokatbyrån, om ett mentorsprogram.
– Det handlade om att vara mentor till en ung person med invandrarbakgrund och hjälpa den personen in i arbetslivet. Det kändes som något fantastiskt. I och med det fick jag gå på ett föredrag som handlade om vad man ska tänka på som mentor – då kände jag ”nu har jag kommit hem”. Kvinnan som höll i föredraget hade en bakgrund liknande min, och jag tänkte ”kan hon så kanske jag också kan”.
Det ena ledde till det andra, men innan polletten helt trillade ner hann Maria även jobba en tid som ombudsman på ett fackförbund. Där trivdes hon och fick möjlighet att gå olika utbildningar – bland annat i coachning.
– Många pusselbitar föll på plats. Jag kände att jag ville fokusera på personlig utveckling.
Till slut blev det glasklart – jag skulle starta eget.
” När de berättade att jag inte skulle bli uppflyttad i lönetrappan förstod jag att det fanns ett syfte med frågorna
psykolog och föreläsare, menar att det kan vara bra att – om man hamnar i en svår och omvälvande period i livet – inte direkt köpa alla hjärnans katastroftankar om situationen.
– Skriv ned dem eller prata med en vän – vad av detta är en överdriven katastroftanke och osannolikt att den inträffar, och vad är faktiska problem jag behöver ta tag i? Att strukturera det som känns svårt i mindre delar kan vara ett sätt att skapa hanterbarhet i situationen.
Vidare poängterar Katarina Blom, även medförfattare till boken ”Lycka på fullt allvar – en introduktion till positiv psykologi”, att det inte är fel att be om hjälp från myndigheter eller ens sociala nätverk. Finns det känslomässigt motstånd till att genomdriva en förändring kan det även vara en god idé att köpa ett par timmar hos en psykoterapeut eller coach.
– Starka negativa känslor som hopplöshet, rädsla och ilska kan göra oss passiva. Det viktigaste är