Magnus Haglund:
Programmet är en sorts hyllning till den gemensamma sorgen, det som alla nu går igenom.
Konsert
Göteborgs Symfoniker, säsongsavslutning Dirigent Santtu-Matias Rouvali Solister: Per Ivarsson trumpet, Mårten Larsson franskt horn Göteborgs konserthus 15 maj
Det är onekligen en speciell känsla att sitta i Göteborgs konserthus samtidigt som Santtu-Matias Rouvali och Göteborgssymfonikerna framför det program som avslutar denna ovanliga och coronadrabbade konsertsäsong. Vi är kanske 15 personer som sitter utspridda i den stora konsertsalen, samtidigt som musiken sänds ut live, via orkesterns egen digitala kanal GSOplay.
Någon vanlig konsertsituation är det ju inte. Snarare en iscensättning, ett försök att åstadkomma något som påminner om vad det innebär att uppleva musiken på plats live, tillsammans med andra. Många lyssnar samtidigt, men de flesta befinner sig någon annanstans, framför datorskärmar eller med tonerna klingande i mobilen.
Det känns andäktigt och en smula sorgligt. Om något så understryker det den speciella överenskommelse som finns mellan orkestern och dess publik, att det som spelas och äger rum i konsertsalen sker i interaktion mellan musikerna och dem som lyssnar. De enskilda tonerna är viktiga, de samlade klangerna, men också tystnaderna och mellanrummen. Musiken är en skapande verksamhet och det hela ändrar sig från gång till gång. Beethoven i dag är någonting annat än i går.
När de olika styckena klingat ut vänder sig dirigenten Rouvali mot oss i salongen och bugar i tystnad. Ingen applåderar, för det har producenten talat om för oss att inte göra.
Programmet är en sorts hyllning till den gemensamma sorgen, det som alla nu går igenom. Som tydligast i framförandet av Samuel Barbers Adagio för stråkar, ett av de vanligast förekommande styckena vid offentliga sorgehögtider eller plötsligt katastrofer. Skärpan i stråkklangen gnistrar till, samtidigt som de långsamt stigande och fallande ackorden förmedlar en vördnad inför det levande, det som är i rörelse.
Kombinationen av Aaron Coplands hyllning till den vanliga människan, ”Fanfare for the common man”, och Joan Towers hyllning till den ovanliga kvinnan, ”Fanfare for the uncommon woman”, är förstås fyndig. Och det räcker att höra bleckblåsarnas inledande treklanger för att en längtan skall etableras. Efter tillhörighet och samtal, efter möjligheten att mötas i ett rum som Göteborgs konserthus med sin fantastiska akustik och sin milda och inbjudande funktionalism. Hur långt bort är detta? När blir det som vanligt igen?
Trumpetaren Per Ivarsson och oboisten Mårten Larsson, här på engelskt horn, är solister i ett annat Coplandstycke, ”Quiet City” från 1939. De avskalade och melankoliska melodilinjerna frammanar stadslivets tomma ytor, inte helt olikt stämningarna i Edward Hoppers målningar från samma tid. Det är väldigt fint spelat.
Konserten avslutas med Beethovens åttonde symfoni. Lekfullheten i det rytmiskt rörliga spelet tas väl tillvara, men det blir ändå uppenbart att någonting saknas. Det har förmodligen med tomheten i konsertrummet
att göra. Det är som om själva tidslinjen i musiken kunde uppstå och få liv först när konsertsituationen inbegriper en verklig publik som är där för att uppleva hur tonerna och de olika sekvenserna förenas och blir levande rytm. Nu är det mer av enskilda ögonblick efter varandra, en Beethoven som man naturligtvis känner igen, men där överraskningarna och den improvisatoriska känsla som får rytmerna att ta plötsliga språng inte riktigt kommer fram.
” Programmet är en sorts hyllning till den gemensamma sorgen, det som alla nu går igenom.