Sa­ra Ab­dol­la­hi:

Jag kan ock­så kän­na igen mig i dub­bel­he­ten och en­sam­he­ten som finns när man läm­nat nå­got mind­re för stor­s­tan

Göteborgs-Posten - - Kultur&sport - Sa­ra Ab­dol­la­hi kul­tur@gp.se

Ro­man

Ka­rin Smir­noff Sen for jag hem Bok­för­la­get Po­la­ris

I den sam­ti­da pro­san är Ka­rin Smir­noff en ud­da röst. Folk­lig nog att sit­ta i näs­tan var­je tv-sof­fa och ambitiös nog att ut­veck­la en språk­värld som må va­ra en­kel men ock­så är ly­san­de egen bort­om sam­tids­pro­sans be­satt­het vid in­ter­net­språk.

Hen­nes Au­gust­no­mi­ne­ra­de de­but­ro­man ”Jag for ner till bror” från 2018 var en våld­sam histo­ria med ab­sur­dis­tis­ka in­slag. Hu­vud­per­so­nen som ibland he­ter jana­kip­po och ibland Ja­na, åter­vän­der till för­äld­ra­hem­met där tvil­ling­bro­dern Bror fort­fa­ran­de bor kvar. Hon ska till­bringa påsken men stan­nar läng­re och lyc­kas räd­da bro­dern un­dan från al­ko­hol­dö­den. I den and­ra de­len av tri­lo­gin, ”Vi for upp med mor”, be­gravs mo­dern i barn­doms­by Kuk­ko­jär­vi i Norr­bot­ten. Och den skö­re bro­dern som nu är nyk­ter al­ko­ho­list ham­nar i en sekt­lik­nan­de ge­men­skap. För att åter­i­gen räd­das av Ja­na.

”Sen for jag hem” är den tred­je och så­le­des av­slu­tan­de de­len i tri­lo­gin och bör­jar med att Bror dör. Sam­ti­digt som Ja­na sör­jer re­ser hon till Stock­holm där hen­nes konst­verk, lergub­bar­na, ställs ut. Nu­tid var­vas med åter­blic­kar till Ja­nas ti­di­ga­re liv.

Myc­ket går att kän­na igen från fö­re­gå­en­de de­lar: Trau­ma, skit, död – och läkar­be­sö­ken vil­ka på­min­ner om själv­mor­dets möj­lig­het och loc­kel­se. Nå­got an­nat att ock­så kän­na igen är den smir­noff­ska kort­hugg­na sti­len. Boken är skri­ven helt ut­an kom­ma­tec­ken och ut­rops­tec­ken. Nam­nen lö­per längs si­dor­na ut­an någ­ra mel­lan­rum mel­lan för- och ef­ter­namn och ut­an ver­sa­ler, om de in­te står i bör­jan av en me­ning. Jana­kip­po, john­bränn­ström och bror­kip­po. Så smäl­ter män­ni­skor­na sam­man med stäm­ning­en.

Vi får in­te ve­ta myc­ket om per­so­ner­nas in­re, än­då vis­tas vi in­u­ti Ja­nas hjär­na så att ut­i­från per­spek­ti­vet helt präglas av hen­nes blick. Hon är bå­de skör och stark. En per­son som hål­ler på att gå itu men väg­rar kän­nas vid det. När allt och al­la fal­ler sön­der mås­te hon gö­ra allt för att över­le­va.

Det är där­för hon in­te sjuk­skri­ver sig ef­ter bro­derns död. Ut­an fort­sät­ter gå till job­bet på hem­tjäns­ten och käm­par un­der vill­kor som ef­ter en pri­va­ti­se­ring har bli­vit än­nu hår­da­re. ”Sum­man av gam­ling­ar­na var kon­stant. Per­so­nalun­der­skot­tet var ock­så kon­stant”. Hen­nes sätt att sör­ja bro­dern är att trots att han dog fort­sät­ta fö­ra stän­di­ga kon­ver­sa­tio­ner med ho­nom. Och ste­get från att pra­ta med den som in­te läng­re finns till att pra­ta med dju­ren är ald­rig långt.

Smir­noff räds in­te att vi­sa upp li­vets bak­si­dor och byg­dens elän­de. Mot bak­grund av hur gles­byg­den an­ting­en neg­li­ge­ras el­ler ro­man­ti­se­ras är det be­fri­an­de. Det finns en stor til­lit i att skri­va så. En in­i­från­blick ut­vid­gan­de nog att ock­så vi­sa att skild­ring­en in­te en­bart har med gles­byg­den i lan­dets nor­ra de­lar att gö­ra. Jag som väx­te upp i en by i Väs­ter­göt­land kan kän­na igen mig. Jag kan ock­så kän­na igen mig i dub­bel­he­ten och en­sam­he­ten som finns när man läm­nat nå­got mind­re för stor­s­tan: ”So­len var på väg ner. Stock­holm var som van­ligt. Så vac­kert att det gjor­de ont. Så ont att det vack­ra för­svann”.

Finns det då alls någ­ra ljus­punk­ter i den­na svärt­fyll­da ro­man? Ja, en ljus­punkt är kons­tens kraft. Trots att Ja­na själv in­te ser lergub­bar­na som konst ut­an som min­nesknåd­ning­ar kan hon så små­ning­om knå­da fram den di­stan­se­ra­de mo­dern, sin sa­dis­tis­ke fa­der, och and­ra de­struk­ti­va män hon at­tra­he­rats av. Kons­ten hjäl­per hen­ne, om in­te att la­ga, så att för­stå sor­gen. Ett an­nat ljus är mö­tet med Nik­ki. Me­dan ”män är för­sum­ba­ra. Om en dör finns det mil­jo­ner er­sät­ta­re”, är nik­ki­li­vet ”den dju­pas­te av dem al­la” och tro­li­gen kär­le­ken.

Jag hop­pas att Smir­noff i näs­ta bok fort­sät­ter rö­ra sig mel­lan men­ta­la gräns­till­stånd, mel­lan det skö­ra in­re och ytt­re kärv­het – och att hon fort­sät­ter ut­fors­ka var­för kär­le­ken till män in­te är så djup.

Bild: To­mas One­borg

Ka­rin Smir­noff slog ige­nom stort med sin de­but­ro­man om jana­kip­po.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.