Filmaren Nahid Persson blir lätt en del av sina dokumentärer
Hon är en prisad filmskapare, som har levt större delen av sitt liv i Sverige. Men i sitt hjärta bär Nahid Persson fortfarande drömmen om ett fritt Iran.
Hennes filmer har vunnit priser världen över, men egentligen är hon inte så intresserad av utmärkelser, säger hon.
– Bästa priset vore om Iran blev fritt. Det är det jag väntar på.
Vid 60 års ålder har Nahid levt betydligt längre i Sverige än i Iran. Hon flydde som 22-årig aktivist, men engagemanget lever kvar. Det politiska och religiösa förtrycket i hennes födelseland är en smärtpunkt som de flesta av hennes dokumentärer behandlar på ett eller annat vis.
– Det är fortfarande helt overkligt när man tänker på djupet av vad de har gjort med Iran. Det kommer några mullor och avrättar människor, de tar över hela landet, tar över oljan, pengarna och allting, och får vara kvar så länge, säger Nahid.
– Det är klart att det Iran jag levde i finns inte. Det har kidnappats av mullorna, och det är väldigt smärtsamt. Så länge det är så, så vill jag göra film om det.
Just nu gör hon en film om den iranska kvinnorättighetsaktivisten Masih Alinejad. Hon sprider proteströrelsen White Wednesdays i Iran. Den uppmuntrar kvinnor att protestera mot hijabtvånget och använda kameran som sitt vapen.
Nahid Persson fick upp ögonen för Alijenad efter att handelsminister Ann Linde och hennes regeringsdelegation burit slöja under ett officiellt besök i Iran 2017. Alijenad ställde frågor om slöjan till Linde på Twitter, och fick svaret att ”it’s like a hat”.
– Ingen kastar dig i fängelse i Sverige för att du tar av dig din hatt. Genom att ta på sig slöjan, legitimerar de regimens förtryck mot kvinnor, och försvårar kampen mot slöjtvånget.
Materialet är i stort sett inspelat, just nu klipper hon filmen, tillsammans med sonen Rostam. Som med flera av hennes tidigare produktioner är barnen inblandade i projektet. Dottern Setareh är producent, och eventuellt kommer dottern Natali att skriva musiken. Det finns flera skäl till att anlita sina barn, säger hon.
– När jag får en filmidé sätter jag igång genast och jobbar innan jag fått finansiering. För mig är det ganska naturligt att blanda in mina barn, dels för att de är duktiga inom sina områden och dessutom kan persiska, dels för att de kan vänta på sina löner. Det handlar också om att de inte ska tappa kontakten med Iran.
Har alla dina barn valt konstnärliga yrken?
– Jag tror att det kreativa finns i vår släkt. Det kommer från min pappas sida.
Nahid Persson medverkar ofta själv i sina filmer. Hon konstaterar att delaktighet ingår i hennes sätt att berätta. I ”Drottningen och jag” söker hon upp den iranska shahens hustru Farah Diba. Det blir ett möte mellan en revolutionär och en drottning, båda i exil.
I ”Min stulna revolution” söker hon sina politiskt aktiva vänner, de som fängslades och torterades av den islamistiska regim som Nahid flydde från. I ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor”, som finns på SVT play, vänder hon kameran mot sig själv och en man som hon hoppas på en framtid med – men som visar sig ha många andra kvinnor vid sidan om.
När Nahid Persson blickar tillbaka på sin genombrottsfilm ”Prostitution bakom slöjan” kan hon fortfarande förvånas över sin egen djärvhet. Hon följde två kvinnor som levde i prostitution och heroinmissbruk i Iran. Hon hade inte tillstånd att filma men gjorde det ändå, framför ögonen på misstänksamma poliser. Efter den filmen kan hon inte längre filma i Iran.
– Ingen professionell som vill berätta något viktigt kan filma i Iran, egentligen, de hamnar i fängelse.
Hobbyer har hon inga, men hon har många skapande projekt samtidigt. Inte bara inom film, utan också i trädgården.
– Jag försöker återskapa det jag saknar från Iran. Jag kan leta i dagar efter ett sådant doftande rosenträd som vi hade i trädgården när jag var liten, för att plantera här på Lidingö.
Hennes filmer är viktiga för henne, men frågan vad hon är mest nöjd med skrattar hon åt.
– Att jag är en så bra mamma! Att jag har ett stort hjärta och kan ge kärlek till så många människor. Jag är nöjd med mig själv, och har inget att känna dåligt samvete för.