Sådana platser har en särskild magi ...
Man borde bo längst upp i den kopparklädda skyskrapan på Stora Badhusgatan, i Otterhall, det så kallade kobrahuset. Det har vi alltid tyckt. En gång var vi faktiskt där och såg staden under oss där den låg som på en bricka. Åt andra hållet, på en annan bricka, låg Vinga, det vackra inloppet och allt som skärgården har att bjuda.
Fast Doktor Glas i Söderbergs roman gillade inte skärgården, den påminde mest om kalops, tyckte han. Själva är vi förtjusta i denna ursvenska rätt.
Fast om man bor så upplyft kanske man tröttnar på att alltid ha dessa brickor för ögonen. Eller också blir det så att man inte ser de vackra vyerna. Som om någon burit bort de där brickorna. Eller ätit upp kalopsen.
Fast vi tror egentligen att detta att vara upphöjd och upplyft påverkar oss mest, att man befinner sig en bra bit upp i rymden. Inget begränsar sikten, ja mer än vår egen usla syn förstås och jordens välvda form. Men det är ändå så att man nästan flyger.
Sådana platser har en särskild magi. De gör något med oss som går utöver själva utsikten.
Det är i så fall inte bara landskapet som talar till oss. I stället hänger det samman med att världen läggs för våra fötter på ett särskilt vis, som en gåva kanske. Det påminner om när vi en gång klättrade upp i Hjortens fyr och såg Vänern breda ut sig under oss som en blå karta. I tornhuvudet rådde ett fantastiskt ljus, vi var bländade som när en mal när kommer för nära en lampa. Och i tornet susade det som i en stor snäcka. Man hörde vyn lika mycket som man såg den. Tankar och syner hängde ihop med den stora höjden.
Vi satt mitt i brickan för att nu använda den där bilden igen.
Det är så med vissa platser, de frigör något inom människan. Man blir väl inte världens herre men börjar ana hur Vår Herre kände sig när Han skapade och möblerade den där brickan.
Vi sneglar ofta upp mot den högt belägna balkongen, i skyskrapan. Vi ser aldrig någon skymta i fönstren. Det är synd, att ingen får leva i just den del av staden. Vilket slöseri.