Förminskande att likställa sexarbetare med våldtäktsoffer
I stället för att med skärpt lagstiftning och hårdare straff öka stigmat kring sexarbete bör man stärka sexarbetares rättigheter och skydd Återigen debatteras sexköp, efter att tv-kändisen Paolo Roberto åkte fast förra veckan. Och det är samma gamla argum
Replik 19/5 Utred sexköparna för oaktsam våldtäkt
När det nu är dags för ännu en rond om sexköp, efter att tv-kändisen Paolo Roberto åkte fast för att ha köpt sex förra veckan, så slås man av hur lite argumenten för sexköpslagen, skärpt lagstiftning och hårdare straff har förändrats under de senaste tjugo åren. Debattartikeln från #intedinhora, Child 10, Fatta och Make Equal är inget undantag. Det är de vanliga argumenten:
Att sälja sex är detsamma som att vara utsatt för ett övergrepp, oavsett omständigheter.
Personer som säljer sex har, som ett resultat av detta och av tidigare övergrepp, förlorat förmågan att särskilja mellan frivillighet och tvång.
Ingen kan i egentlig mening sägas kunna välja att sälja sex till följd av ett rationellt beslut. Detta gäller särskilt kvinnor från fattiga länder.
Dessa debattörer påstår också att de som säljer sex aldrig hörs i offentligheten. Detta är inte sant. Vi är många som uttalat oss genom åren, själv var jag med i media första gången 1995 och min vän Lillian Andersson var aktivist från 70-talets mitt för att nämna några exempel. Visserligen går våra åsikter om sexköpslagen mot det ”man ska tycka”. Sexköpslagen har fört med sig fler fördomar, ett ökat stigma och gör absolut ingenting för att stärka sexarbetares rättigheter.
Utöver att ge en alltför förenklad bild av sexköp och infantiliserande bild av personer som säljer sex, är argumentationen också förvirrande. Exempelvis så har Inte din hora vid ett flertal tillfällen argumenterat för hur viktig sexköpslagen är, men nu plötsligt duger den inte särskilt mycket till eftersom dess huvudsakliga skyddsintresse är ”allmän ordning” och därför inte ger sexarbetare brottsofferstatus. Det ironiska är ju att om sexarbetarna själva hade varit föremål för lagens beskydd så skulle det å ena sidan ge dom brottsofferstatus, men å andra sidan skulle sexarbetares medgivande till att sälja sex rimligtvis kunna ge deras kunder ansvarsfrihet. Med ”allmän ordning” som skyddsintresse så är sexarbetares medgivande irrelevant, något som vanligtvis används för att stärka argumentet om att ingen kan sägas sälja sex frivilligt.
Att vi har en lag som diskvalificerar vuxna människors rätt att ge sitt medgivande till sex verkar inte oroa särskilt många, något som känns extra paradoxalt nu när samtyckeslagen ses som en möjlighet för att komma till rätta med det som man anser att sexköpslagen inte råder bot på – att öka möjligheten till påföljd samt skärpa straffen för köp av sexuell tjänst.
Plötsligt spelar sexarbetares frivillighet en roll eftersom de argumenterar för att lagen ska kunna tillämpas om en sexköpare misstänker att den som säljer sex inte gör det frivilligt. Tydligen finns det något slags förståelse för att det kan vara en frivillig handling att sälja sex, men enbart när det gynnar det egna argumentet. Frågan är väl vem som ska bedöma graden av frivillighet och kundens exakta kännedom om densamma.
För att övertyga läsaren om behovet av en stärkt lagstiftning ägnas en stor del av texten om hur Robertos ”offers” liv ”troligen” ser ut enligt ”den kunskap som finns” och beskriver en ändlös rad av övergrepp med noll inslag av agens. Passiviteten förstärks ännu mer av deras genomgående ovilja att göra åtskillnad på kvinnor och barn, som i lagens mening knappast kan antas inneha samma skyddsbehov, vilket är högst relevant när det är just lagar som debatteras. Det skulle vara önskvärt att sluta prata om barn i samma andetag som sexköp över huvud taget. Barn säljer inte sex, man kan inte köpa sex av barn. Det är alltid en våldtäkt, eller möjligtvis i enstaka fall sexuellt utnyttjande av barn.
Den största anledningen till att sexarbetare sällan behandlas som brottsoffer finner man inte i lagtexten, utan i det faktum att många inte ser sig själva som brottsoffer, hur mycket vissa aktörer än vill framhålla att så är fallet.
För att komma till rätta med de problem som finns i sexindustrin behövs en djupare förståelse och ett fördomsfritt utgångsläge. Om målet är att förbättra rättigheterna för personer som säljer sex så måste mångfalden av erfarenheter synliggöras. I stället beskrivs, såväl här som i andra sammanhang, erfarenheter av att sälja sex som något genomgående negativt, som man tvingas till, som man alltid tar skada av och som en överväldigande majoritet vill ta sig ur. Något som helt enkelt inte stämmer, ett utgångsläge som gör allt annat än att öka den förståelse för sexarbetares situation som behövs för en effektiv, rättighetsbaserad lagstiftning där sexarbetares medgivande till sex borde spela en avgörande roll för eventuell påföljd.
Det är en självklarhet att ingen ska behöva utstå tvång, våld eller övergrepp i något sammanhang. Bästa sättet att motverka det är att stärka rättigheterna för hela gruppen. Sexarbetare ska ha tillgång till adekvata fördomsfria insatser, EU-medborgare ska inte deporteras enbart på grund av sexarbete, de som är brottsutsatta ska ha samma stöd från samhället som andra brottsoffer och sexarbetare som driver egen firma ska ha rätt till sjukpenning.
En kvinna är inte ett barn, tvång är inte detsamma som frivillighet och de sexarbetare jag har träffat är fullt kapabla att särskilja mellan våldtäkt och sexköp.
”
För att övertyga läsaren om behovet av en stärkt lagstiftning ägnas en stor del av texten om hur Robertos ”offers” liv ”troligen” ser ut enligt ”den kunskap som finns” och beskriver en ändlös rad av övergrepp med noll inslag av agens.