Västsvenska Lina fast i Namibia: ”Vet inte när jag får åka hem”
Lina Bökmark, 19, är från Kållered men fast i Namibia sedan drygt en månad på grund av coronakrisen. – Jag vet inte när jag får åka hem, säger hon på telefon.
Hon tog studenten förra året och har ett sabbatsår. Hon jobbade från september till februari för att spara pengar till drömresan till Namibia. Djur och natur ligger henne varmt om hjärtat, och hon är volontär på en gård som drivs av en organisation som skyddar och vårdar vilda djur och forskar kring bland annat zebror.
Efter två månader på plats var returbiljetten bokad till den 20 april. Men det glest befolkade landet i sydvästra Afrika, med hett klimat och öken både där solen går upp och ner, är inget undantag. På en kontinent i en värld mer eller mindre lamslagen av virusutbrottet kan inga flygplan ta henne till Europa.
– Kaoset började för oss i mitten av mars. Danmark stängde sina gränser, och det finns ganska många danskar här. Då förstod jag att min hemresa kanske inte går som planerat. Men mitt flyg var inte inställt, så jag hoppades att det skulle blåsa över.
Men ungefär en vecka senare fick Lina Bökmark att mejl om att flyget inte skulle gå.
– Det var med väldigt blandade känslor som jag fattade att jag skulle bli kvar. Först var det lite oroligt och läskigt att inte veta när man ska komma hem och om man kan komma hem. Men det är inte det jobbigaste stället att vara fast på. Vi har det bra och det är fortfarande väldigt få bekräftade fall av smitta i landet. Jag tror ingen har dött i sjukdomen ännu, så det känns säkert att vara här.
Lina har för närvarande ingen aning om när hon kan lämna Namibia.
– Det talas om att det kan bli i slutet av maj, men det är inte klart och bekräftat. Annars kanske det blir i juli då det nationella flygbolaget Air Namibia troligen kommer att börja flyga som vanligt igen.
I Namibia har hon kontakt framför allt sin resebyrå, utrikesdepartementet och norsk konsulatpersonal för att få veta vad som förväntas hända och för att få hjälp med ombokningar.
– På gården där jag är finns en annan svensk som också är från Göteborg. Det är skönt att inte vara ensam på så sätt, men annars vet jag inte om det är några svenskar här nere.
Hennes grupp består av tolv volontärer, de flesta är tjejer. Förutom Sverige kommer de från Danmark, Storbritannien, Nederländerna, Frankrike och USA. Gården ligger cirka 40 minuters bilresa från Windhoek.
– Vi bor i varsitt rum i tält. Vanligtvis när det inte är corona är vi kanske 60 eller 70 volontärer och bor flera i varje tält. Men nu har vi lyxen att ha ett tält för oss själva. Det känns bra.
När hon slutade på jobbet i vintras en vecka innan hon åkte till Namibia hade hon hört sig för på flera håll om att arbeta när hon kom tillbaka. Inget var bestämt.
– Men det hade självklart varit gott att ha ett sommarjobb att komma hem till. Jag har också fått ställa in några läkarbesök.
Än så länge har hon klarat att betala för boende och mat med sina egna besparingar. Men flyg och biljetter har hennes föräldrar bidragit till. De hjälpte henne även med att söka till Chalmers. Den 9 juli väntar hon besked om hon har kommit in och kan börja studera arkitektur och teknik till hösten.
– Jag hoppas vara tillbaka i Sverige då, säger hon.
Men ovissheten både om den närmaste tiden och framtiden delar Lina Bökmark med många i den globala osäkerheten.
– Just nu befinner jag mig i centrala Namibia, ungefär ute mitt i ingenstans i ett ökenområde. Normalt är jag på en gård uppe vid huvudstaden Windhoek. Men just den här veckan är vi på en farm som används för forskning och som vi volontärer får besöka, säger hon dagen innan de ska åka därifrån.
– Internet är inte det absolut bästa här, skrattar hon på en stundtals hackig och skrapig telefonlinje.
Balans i ekosystemet, med omsorg om de vilda djuren, är centralt för henne. Många arter far illa och är hotade i känsliga miljöer som är utsatta för konflikter och exploatering.
– Det kan vara babianer, surikater, geoparder, leoparder och lejon. De flesta människor som bor i Namibia är bönder och ligger i tvister om jord inom stora landområden.
Forskningsprojekten syftar till att öka kunskapen om hur djuren lever
” Myndigheterna har infört restriktioner och om polisen ser dig utan munskydd får du böta Lina Bökmark
och anpassar sig till omgivningen för att klara sig.
– Här finns också en vingård, jag har hört att det är den torraste vingården i hela världen, säger Lina Bökmark och beskriver dagen:
– Vi har först gått på en liten vandring i öknens bergsområden. Vi har undersökt vad vi har hittat för spår efter djur och hur många de är i varje grupp. Lite senare ska vi gå och mata de sju geparder som vi har på den här forskningsstationen. Jag älskar det här stället, det känns fortfarande helt otroligt.
Det är ont om arbetstillfällen för lokalbefolkningen, och några är anställda på forskningsstationen.
– Alla är rädda för coronan, men försöker hantera det så bra de kan. Myndigheterna har infört restriktioner och om polisen ser dig utan munskydd får du böta. Vi behöver inte ha munskydd på oss inne på gården men alltid när vi åker mellan olika ställen och ha ett tomt säte emellan oss i bilarna. Polisen kontrollerar om man har säkerhetsbälte och munskydd.
– Jag tycker att situationen är väldigt obehaglig för du vet inte när coronautbrottet ska sluta och om det kommer att förändra världen och vårt beteende. Vi måste så klart fortsätta leva, men vi måste ha respekt för riskerna.
När hon vaknar i tältet på morgonen finns olika tankar i hennes huvud.
– Det varierar ganska mycket. Men ofta är det om att få höra något nytt om när jag får komma hem.