Oväntad humor på årets Pilane
Årets skulpturutställning på Pilane på Tjörn är full av oväntade skulpturer som Roland Perssons ”Explorer” och Charlotte Gyllenhammars överdimensionerade barn i overall. Sara Arvidsson känner sig upplyft efter konstrundan på Tjörn.
Konst Skulptur i Pilane 2020 Pilane, Tjörn T o m 20/9
Jag besöker relativt sällan utställningar som är så sparsmakade på information som den återkommande utomhusutställningen ”Skulptur i Pilane”. Fördjupande texter saknas alltid och något uttalat tema som skulle kunna särskilja upplagorna åt finns inte heller; den konstintresserade får nöja sig med en sorts snabbguide. Man får intrycket att arrangörerna inte vill belasta skulpturerna med några ledtrådar, att det inte behövs.
Personligen har jag svårt för denna strategi då konsten brukar behöva en idémässig kontext för att nå ut. Förväntningarna på de enskilda skulpturerna i Pilane blir skyhöga. Efter att ha promenerat på utställningsområdet en liten stund växlar dock min avoghet till en försiktig förvåning: denna gång tycks verken mer humoristiska och mångbottnade än de har varit tidigare.
Utställningens mest oväntade skulptur är Roland Perssons ”Explorer”, vilken föreställer en trasig, ljusblå Volvo 245 som har fastnat i jorden. Den gamla bilmodellen och den hippieromantiska atmosfären som den utsöndrar – en person verkar ha bosatt sig i fordonet – bidrar till att den upplevs som både nostalgisk och frihetstörstande. Böcker fyller flera ytor och gardiner har satts upp i fönstren. På registreringsskylten står det ”LSD”. Taket kröns av en skorstensliknande, falloscentrisk trädstam. Att bilen har fastnat och inte kan ta sig vidare gör att jag börjar tänka på västvärldens tidigare så obekymrade nomadliv och hur förhållandevis obegränsade de flestas rörelsemönster var innan covid-19. Bilägaren kan också ha beslutat sig för att kvadda däcken, för att på så vis kunna ägna sig åt psykedeliska resor i stället för fysiska. Man kan tolka verket lite som man vill.
Charlotte Gyllenhammars skulpturer är också surrealistiska och tveeggade. Den ena avbildar överdimensionerat barn i overall, den andra en späd flicka som står på händerna med en vid kjol hängande ned över sin överkropp. De har något svårtillgängligt över sig, antagligen för att de inte låter sig bemästras.
”Talking Point” av Per Svensson – en hög ställning med två stegar och en tratt i mitten – har installerats på ett berg. Skulpturen tecknar sig stramt mot den öppna vyn. När jag har klättrat upp på en av stegarna och befinner mig längst upp ser jag att tratten också ramar in en bit av himlen. Snart ställer sig dock en äldre kvinna på den motsatta sidan och skymmer sikten. Hon befinner sig ungefär två meter bort och återigen blir jag påmind om den förargliga corona-krisen, med dess upprepade uppmaningar om avstånd.
Naturen är även märkbar i Ingela Palmertz konstruktivistiska arbeten som lika mycket verkar ha skapats för att framhäva den organiska omgivningen som sina egna former.
Donald Baechlers verk föreställande blommor i en avlång kruka är antagligen utställningens mest avslappnade bidrag. Skulpturen heter ”Paradox” och är platt som en pannkaka, som för att poängtera konstens dilemma; den kan sällan mäta sig med de levande och så småningom döende organismerna. Den knaggliga ytan och det schablonartade uttrycket påminner om Baechlers målningar, vilka är förenklade och ofta ser ut som lapptäcken.
När jag har vandrat runt området, det tar ungefär en timma, känner jag mig upplyft. Fast ”Skulptur i Pilane” är precis lika befriad från texter och tema som den brukar vara, blir jag inte irriterad utan berörd. Må hända är det den pågående corona-pandemin som ligger och maler i bakhuvudet och påverkar, för plötsligt är utställningens friluftsinriktning befogad och känslan av att befinna sig ute bland folk och samtidigt betrakta konst är oväntat lustfylld.
” Utställningens mest oväntade skulptur är Roland Perssons ”Explorer”, vilken föreställer en trasig, ljusblå Volvo 245 som har fastnat i jorden.