Erik Niva faller offer för sin egen briljans
Litteratur Nationalteatern Erik Niva Modernista
Erik Niva har något gemensamt med Mauricio Pochettino, tränaren som förde hans favoritklubb Tottenham Hotspur till Champions League-final i fjol. De faller bägge offer för sin egen briljans.
Erik Niva var min journalistiska förebild när jag som fotbollstokig tonårsgrabb började rikta fokus på tidningsspalterna snarare än träningsplanen. Han hade formuleringskraften, perspektiven och de geopolitiska filtren som fångade det stora i det lilla. Han bloggade om bortglömda backar i bortglömda hörn av världen och han gjorde det med ett språk som var både eget och annorlunda.
Men när han i den nyutkomna reportagesamlingen ”Nationalteatern”, utgiven på Modernista förlag, fortsätter på samma spår blir det, trots att det är otroligt detaljrikt, trots att hela jordgloben får plats i en boll i Eskilstuna, nästan lite tråkigt.
Om det beror på att jag redan har läst alla texterna när de först publicerades i Sportbladet (vilket i sig säger något) eller på att han helt enkelt skrivit på det här sättet, på den här nivån, så länge att det, trots att det inte går att klaga på något, nästan känns blasé, vet jag inte.
I sitt sommarprat pratade han om den manual han slaviskt följer för att berätta om dem han träffar. Det är ett hantverk han lärt sig bättre än någon annan. Det är bakgrund, vägskäl, motgång, utmaning, framgångsfaktor, karaktärsdrag, svaghet, konflikt, dörröppnare och motståndare.
När hans egen tidning recenserade det där sommarpratat sattes rubriken ”Förbannat välskrivet men inte helt angenämt” – och det är faktiskt precis så jag känner efter att ha läst hans nionde bok.
Kanske har det med min egen mognad att göra, eller med att genren sportjournalistik utvecklats med honom, men jag kan när jag läser texterna i ”Nationalteatern” inte komma ifrån att de liknar varandra för mycket. För att använda fotbollsspråk så har Erik Niva valt ett spelsystem och använder det i alla lägen. I det spelsystemet, i det språket, ryms hela världens problem och lösningar i den enskilda individens öde – alltid.
Det har inte slagit mig på samma sätt när jag läst texterna var för sig, men i bokform blir det tydligt. Var för sig är varje berättelse bra – mer än det. Tillsammans blir de lite för mycket av samma.
Samtidigt har Erik Niva förnyat och förändrat sig, att hävda något annat vore ren lögn. Han är prisbelönt för sina Instagram-anpassade artikelserier om fotbollströjor, han monolog-poddpratar om tjetjenska fotbollslag i två timmar och han syns som kavajvägrande expert i Viasats fotbollssändningar.
Han hyllas ofta och unisont för formuleringsförmågan, för språket. Men när jag läser honom i dag är det inte det som gör honom unik. Språket känns faktiskt stundtals överdrivet och återanvänt. Alla platser han berättar om kan inte vara fotbollens hjärtland. Alla människoöden kan inte förmedla en hel folkgrupps situation.
Däremot är hans förmåga som berättelsedetektiv oöverträffad. Där är han oövervinnerlig.
Som när han reser till solkusten och pratar med Christer Fredriksson. Världens första öppna fotbollsbög. Eller när han pratar med Lena Helm och Tonie Wilson-Musa och fångar kraften hos två ömmande fotbollsmödrar.
Berättelserna överglänser hans berättande. Och kanske är det just det som är hans styrka. Där är han inte ett offer för sin egen förmåga. Där är han bara briljant.
Däremot är hans förmåga som berättelsedetektiv oöverträffad. Där är han oövervinnerlig.