Klassikern jag missade: ”Casablanca”
Alla har vi nog en missat en klassiker. En bok, film eller tv-serie som alla andra verkar ha sett. GP:s kulturredaktion ger sig nu i kast med sina egna vita fläckar i ”Klassikern jag missade”. Filip Mitrovic har sett ”Casablanca” – 78 år efter premiären.
” Välj något som du missat, som du skäms över att inte ha sett eller läst”
Så lät det på kulturredaktionens idémöte när det diskuterades förslag på klassiker som undgått oss.
Just att skämmas över någonting man inte upplevt har jag alltid funnit lite udda.
Här är motsatsen till en kontroversiell åsikt; jag tror att vi konsumerar kultur i olika utsträckning och har olika preferenser, och därför behöver ingen skämmas för att ha missat något, oavsett om det gäller ”en klassiker” eller den senaste och mest upphaussade Netflix-serien.
Den åsikten bar jag med mig i ytterligare två dagar efter idémötet. Sedan såg jag ”Casablanca”. Och mycket riktigt så kände jag skam, även om den kom i efterhand.
Främst för att det raserade en liten del av världen jag lever i. En plats där ”Vi kommer alltid ha Paris” var en fras som myntades av Veronica Maggio i låten med samma namn.
Häri ligger min egen nyckel till att förstå varför alla måste se ”Casablanca”, lyssna på ”The Dark Side of the Moon” och läsa ”Brott och Straff”. Likt hur vi vänder oss till äldre generationer för visdom så bör vi göra detsamma med kultur.
Inte nog med att det blir ytterligare ett vapen i referensarsenalen, men det bidrar till en bredare förståelse till varför kultur och berättande ser ut som det gör i dag. Det är så vi lär oss att uppskatta nuet, genom att minnas gårdagen.
”Casablanca” är 52 år äldre än mig själv. Tillsammans med andra klassiker som ”Citizen Kane”, ”Det Sjunde Inseglet” och ”Dr Strangelove”
så har den hamnat i en virtuell låda som alltför ofta åldersdiskrimineras till förmån för nyare och mer lättillgängliga filmer på diverse streamingtjänster.
När GP bestämde sig för att recensera klassiker så vart det ett ypperligt läge att sluta fly undan de monokromatiska klassikerna, och valet föll på triangeldramat i den marockanska huvudstaden.
Slutsatsen? En film man borde skämmas över att inte ha sett.
”Vi kommer alltid ha Paris” är bara ett av många minnesvärda citat från en dialogdriven film där varje scen och varje ord träffar rätt. Men varför blev ”Casablanca” en klassiker? En av anledningarna tycks ligga i en briljant symbolik. Filmens främsta styrka ligger i tematiken och sättet som rollfigurerna tillåts skildra det andra världskrigets inblandade aktörer.
Amerikanen Rick Blaines (Humphrey Bogart) individualism efterliknar staternas passivitet i början av kriget, vilket givetvis bäddar för en intressant händelseutveckling i mötet med norska Ilsa Lund (Ingrid Bergman) och tjeckiske Viktor Lazslo (Paul Henreid), en prominent ledare för motståndsrörelsen.
Den korrupte franske polisofficeren Renault (Claude Rains) hävdar neutralitet men körs över av tyska övermän innan han slutligen ingår en lång vänskap med Rick Blaine.
I den marockanska staden finns representanter från hela världen, med olika förhållningssätt och inställning gentemot det rådande kriget. Det blir än mer intressant att betrakta när rollfigurernas världsbild efterliknar deras nationalitet och dess roll i kriget.
Det finns en del fula ärr från en annan tid. Jag grimaserar när Ingrid Bergman vänder sig mot sin maskulina superhjälte och kräver att han sköter tänkandet åt de båda. Det blir en billig och ful utväg som endast tjänar syftet att undgå en invecklad upptrappning, och enda anledningen att det accepteras är för att filmen är 78 år gammal.
Men det säger något också om att liknande narrativ förekommer i film och berättande 80 år senare...
Det är inte lätt att gestalta politik i krigstider i skepnaden av ett känsloladdat triangeldrama med melodramatiska inslag. Att ”Casablanca” lyckas med det är kvitto på att det är en klassiker som alla måste se.
” I den marockanska staden finns representanter från hela världen, med olika förhållningssätt och inställning gentemot det rådande kriget