Hans skarpa penna påminde om antisemitismen
Ingrid Lomfors minns författaren och redaktören Jackie Jakubowski som har gått bort, 68 år gammal.
Författaren och publicisten Jackie Jakubowski har vandrat vidare. Hans livsresa innehöll flera stationer. Född i ett judiskt hem i Szczecin i Polen till två överlevande föräldrar, fördrevs han på flykt 1970 efter en regeringsstödd antisemitisk kampanj. Han hamnade i den judiska diasporans Göteborg, innan han slog sig ner för gott i Stockholm.
” I mitt
nya (ständigt dessa ”nya”!) hem i Stockholm skulle inga synliga tecken få finnas på den last – full av minnen - som jag i åtta år släpat med mig”, skriver han i ”Ljudet av alef” från 2000.
Jackie Jakubowski anpassade sig snabbt i sitt nya hemland och lärde sig svenska språket med rekordfart. Han började läsa på Göteborgs Tekniska Institut och blev elingenjör. Men redan efter kort tid började han att skriva. Han gav röst åt den judiska exilens historia och mångskiftande kulturella uttryck.
1980 rekryterades han till posten som chefredaktör för tidskriften
Judisk Krönika, en tjänst han stannade på i 35 år.
Den last av minnen han ”släpat med” sig, skulle visa sig bli en av hans viktigaste tillgångar. Han kunde, som ingen annan, skildra villkoren för den judiska existensens sökande efter hemhörighet och identitet. Jackie Jakubowski rörde sig alltid mellan det partikulära och det universella, i det gränsöverskridandet mötet och i det oupptäckta mellanrummet.
I slutet av 1980-talet engagerade han sig i fallet med den ökände Förintelseförnekaren och antisemiten Ahmed Rami. Jag minns hur det började. Vi var på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Min man Anders, Jackie och jag gick för att lyssna till ett föredrag med titeln ”Vad är Israel?” på en scen som hette Speakers Corner. Ahmed Rami försökte inte dölja sitt hat mot judar och Israel, trots att han kallade det antisionism och Israelkritik. Vi blev ordentligt omskakade.
Jakubowskis skarpa penna och ihärdiga påminnelse om faran med antisemitismen bidrog senare till ett åtal och fällande dom mot Rami.
”Den sommar som aldrig är” skrev Jackie Jakubowski efter många år i Sverige. Han hade då blivit en uppburen publicist, träffat sin fru Annie, fått barn och skaffat ett sommarhus på en ö skärgården. Livet verkade fulländat. Ändå fanns det alltid en längtan. Han skriver att han bär på ”Bilder av längtan efter den sommar som alltid finns i det förflutna. Eller nästa år.”
Det blir inga fler somrar för Jackie Jakubowski. Inte här på jorden. Vi är tacksamma för den last av minnen han lämnade kvar.