Adam Cwejman: Teskedsorden anser sig vara så goda att de inte kan kritiseras utan att det skulle bli tal om advokater
Att Arvsfonden och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor finansierar radikala åsikter om ras och vithet är inte något okontroversiellt. Rasteorierna som saluförs av organisationer som Teskedsorden är ett hugskott mot den liberala demokratins s
Förra veckan beskrev Håkan Boström hur arvsfondens pengar spenderas. Ett av exemplen Boström gav på organisationer vars ideologiska projekt finansieras med hjälp av avlidna svenskars pengar var Teskedsorden. En organisation som enligt dess företrädare främst ägnar sig åt mänskliga rättigheter och att bekämpa rasism. Men synar man organisationen närmare så märker man att det är en verksamhet marinerad i kontroversiella idéer om ras och rasrelationer.
I en replik på Boströms text skriver företrädare för organisationen nu att ”Vi står för demokrati och människors rätt att slippa diskrimineras och utsättas för kränkande särbehandling”. Detta är Teskedsordens självbild och den är otvivelaktigt en genuin hållning. Det är också uppenbart att det är den föreställningen som gjort att Arvsfonden okritiskt accepterar och därför stödjer Teskedsorden. Använd ”rätt” uttryck och pengarna kommer.
Teskedsordens företrädare är så okunniga - alternativt nonchalanta - om problemen med de egna idéerna att de inte ens förstår att de skulle kunna kritiseras. Men den sortens överbetoning av ras, etnicitet, rasprivilegier som Teskedsorden ägnar sig åt är i högsta grad en omtvistad fråga som på intet sätt kan reduceras till att handla om mänskliga rättigheter och inget annat. De flesta människor ryggar nog tillbaka inför ord som ”ras” och ett synsätt där människors hudfärg och utseende står i centrum, men i Teskedsordens värld är detta helt naturligt.
I deras app ”rassekollen” som ska guida de som dejtar bland potentiella partners ställs det upp ett antal antaganden som otvivelaktigt goda: Den som inte anser att kulturministerns dreadlocks är ”ett problem” svarar fel. Vad ”rassekollen” undersöker är inte främst vem som är rasist eller inte utan vem som håller med om Teskedsordens ideologiska hållning.
Att kulturministerns hår skulle vara ett problem grundar sig i uppfattning att ”kulturell appropriering” äger rum varigenom personer från ”privilegierade” hudfärger exploaterar minoriteters kulturuttryck. I detta fall betyder det att kulturminister Amanda Lind agerar rasistiskt när hon har dreadlocks, eftersom hon är vit, och dreadlocks är bara något som svarta ”får” ha. Idén är kontroversiell och kritiserad – främst för att den bygger på antagandet att folkgrupper kan äga kulturella uttryck och att fel kulturblandningar tyder på förtryck.
Teskedsorden är även ute i svenska skolor och föreläser om ”den vita skörheten”. En idé om att vita blir kränkta när frågor om ras eller deras ”vita privilegier” kommer på tal. Deras budskap till eleverna är att det inte finns rasism mot vita. Visserligen kan de bli diskriminerade ”men det handlar aldrig om rasism” ty rasism handlar alltid om ”strukturer” på en samhällsnivå, inte om vad människor i praktiken kan uppleva.
Detta uttalande, bland många andra organisationen gjort, är givetvis djupt ideologiskt och inget värdeneutralt arbete för mänskliga rättigheter. Teskedsorden har en radikal idé om hur vårt samhälle är beskaffat, vad som motiverar människors handlingar och vilken roll ”ras” har i vardagen. Denna världsbild är grundad i en stelbent rashierarki. De skriver i sin kampanj om rasprivilegier att ”Vithet utgör den universella, eftersträvansvärda normen och förknippas med kännetecken som obefläckad moral”. Vad det betyder i praktiken är att vi alla innerst inne anser att vita människor är mer värda än människor med annan hudfärg. Även den som inte alls säger sig skriva under på denna rasistiska uppfattning gör det ändå, eftersom vi alla verkar inom de rasistiska strukturerna.
Teskedsordens ideologiska hållning är som en karbonkopia av de teoretiker som på amerikanska och brittiska universitet framhåller att människans sociala relationer främst grundar sig i makt och förtryck och att den främsta komponenten i detta fall utgörs av vår hudfärg.
Kritiken mot de idéer som Teskedsorden företräder står på flera ben: Först och främst att det inte alls är så självklart att människor tänker eller agerar med ras och hudfärg som så självklara utgångspunkter. I andra hand finns det en överhängande risk att denna överbetoning på ras och rasism gör att människor i större utsträckning börjar agera utifrån sin hudfärg och påstådda rastillhörighet.
om det inte är uttalat, är identitetspolitiskt. De kan givetvis fortsätta vidhålla att det bara handlar om ”mänskliga rättigheter”. Men de ska inte låtsas att det inte i decennier pågått en väldigt kritisk debatt om de idéer som de förfäktar. Ett av de senaste inläggen i denna debatt var statsvetaren Francis Fukuyamas bok ”Identity” i vilken han argumenterar för hur upptagenheten med ras och kollektiv skuld underminerar den liberala demokratin. I stället för samarbete, acceptans och gemenskap skapar idéer av det slag Teskedsorden framför splittring, misstänksamhet och kollektivism.
Teskedsordens radikalism och identitetspolitik existerar inte i ett vakuum och är i högsta grad värd att diskutera – i synnerhet eftersom de finansieras med allmänna medel.
Men tyvärr tycks Arvsfondens ordförande Håkan Ceder inte vara intresserad av en sådan diskussion. I ett genmäle på Boströms text skriver han att han sällan läst något så ”oseriöst och demagogiskt”. I stället för att försöka förstå på vilket sätt Teskedsorden maskerar radikala politiska idéer bakom fina värdeord så rabblar han Arvsfondens verksamhetsberättelse.
Ceder verkar, likt Teskedsorden, inte förstå vad samtalet ens handlar om och skäms inte för att visa detta. Boströms poäng var inte att samtliga projekt som Arvsfonden finansierar är ideologiska projekt – men att dessa finns och förtjänar att genomlysas.
Arvsfonden är en statlig fond. Instiftad av riksdagen och styrd av Arvsfondsdelegationen. En företrädare för en statlig fond som Ceder ska vara betydligt försiktigare med att så irriterat avvisa kritik mot hur de brukar sina medel. Agerar man i det allmännas tjänst och med pengar från avlidna svenskar så får man faktiskt vara beredd – och förstående – för att ens verksamhet granskas och debatteras. Arvsfonden är dessutom bara en bland många donatorer till Teskedsorden. Även myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har bidragit med miljonbelopp.
Budskapet som Boström framförde var mycket enkelt: Låt Arvsfondens pengar, som är att betrakta som gemensamma medel, gå till annat än ideologiska projekt.
Men Arvsfonden vill inte diskutera. Och Teskedsorden förstår inget och har, utöver att skriva en replik, dessutom hotat GP med sina advokater. I stället för att försöka förstå varför de kritiseras så skarpt och diskutera väljer de omvägen via sina advokater. Skulle Teskedsordens verksamhet vara ställd ovan kritik? Finns det några andra offentligt finansierade verksamheter som verkar under liknande villkor?
Teskedsorden anser sig vara så goda att de inte kan kritiseras utan att det skulle bli tal om advokater. Den första kritiken mot organisationen, att Teskedsorden skulle vara radikala, kan således nu kompletteras med omdömet att de även agerar auktoritärt. Samtidigt fortsätter pengarna från det offentliga att rulla in.