Gå inte i den ryska fällan
Kampen mot utländsk informationskrigföring får inte leda till att staten tar ställning i sanningsfrågor och börjar driva opinionsbildning mot de egna medborgarna. Det skulle göra ont värre.
Under tisdagen presenterades utredningen för att inrätta en ny ”myndighet för psykologiskt försvar”. Myndigheten föreslås ta över uppgifterna från nuvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Den ska även få rätt att ta del av signalspaning mot datatrafik över Sveriges gränser.
Det finns legitima säkerhetspolitiska skäl för Sverige att ha kontroll över den propaganda som riktas mot landet från främmande makt. Informationskrigföring har alltid varit en viktig pusselbit i internationell politik. Det är ingen slump att tv-torn under efterkrigstiden ansågs som viktigare än regeringsbyggnader. Den som kontrollerade etermedierna kontrollerade landet.
Med internet har allt detta förändrats. Men informationskrigföringen har snarast blivit viktigare. Nu behöver man inte erövra ett tv-torn, eller sända piratradio, för att påverka andra länder. På internet pågår konstant ett lågintensivt informationskrig.
Med det sagt så finns det all anledning att vara vaksam även mot den egna statens ambitioner på det här området. Utredaren, Anders Danielsson, konstaterar att syftet med ett psykologiskt försvar är att ”värna det öppna och demokratiska samhället, den fria åsiktsbildningen samt Sveriges frihet och oberoende”. Man behöver inte tänka efter särskilt länge för att inse att en statlig myndighet som i praktiken kommer ägna sig åt att kartlägga åsiktsbildning och påverkan riskerar att själv bli ett hot mot den fria åsiktsbildningen.
Ett legitimt säkerhetspolitiskt mål för svenska myndigheter är att kartlägga hur främmande stater försöker påverka Sverige. Men redan när man går över till att kartlägga icke-statliga aktörer är man ute på tunnare is. Den fria opinionsbildningen i Sverige omfattar inte bara svenska medborgare eller bosatta i Sverige.
Ännu mer problematiskt blir det förstås när svenska myndigheter låter kartlägga svenska opinionsbildare. Efter valet 2018 beställde till exempel MSB en rapport från brittiska experter (personerna bakom rapporten var dock inte bara forskare utan aktiva samhällsdebattörer) där man bland annat kartlade SD-nära nätsajter, men även moderata och kristdemokratiska debattörer slank med på ett hörn.
Utredningen talar om ”otillbörlig informationspåverkan” och kärnfrågan är förstås vad som ska menas med ”otillbörlig”. Någon tydlighet på den här punkten präglar inte Danielssons utredning. Begreppen
är töjbara. ”Desinformation” definieras som medvetet oriktiga uppgifter, medan ”otillbörlig informationspåverkan” även inbegriper att ”information som sprids är korrekt men många gånger ensidig, vinklad eller presenterad i ett missvisande sammanhang för att påverka mottagaren” (SOU 2020:29, s 84). En så vid definition kan i princip omfatta all politisk kommunikation.
Alla de problem som behäftat de olika försöken till ”faktakoll” som lanserades inför valet riskerar här att återkomma i myndighetsform. Vem ska avgöra vad som här ensidigt? Ett missvisande sammanhang? Vinklat? Hur ser en icke-vinklad beskrivning av samhället ut?
Allt som påminner om ett sanningsministerium eller en kartläggning av de egna medborgarnas politiska preferenser kommer, med rätta, leda till att den svenska statens legitimitet undergrävs.
Farhågorna mildras inte direkt av att Danielsson i en intervju med TT talar om ”motberättelser” för att bemöta påverkanskampanjer (GP 26/5). Vad det i praktiken innebär är ju statligt sanktionerad opinionsbildning.
Sverige kan naturligtvis inte lägga sig platt för exempelvis rysk informationskrigföring. Men motmedlet får inte bli att vi närmar oss den ryska statens eget agerande, där kritik slentrianmässigt avfärdas som utländsk påverkan och statliga ”motberättelser” är legio. Det illistiga
med den ryska strategin är nämligen just att den vill locka oss att bli som dem. Om vi ger oss in i spelet har vi förlorat. Ett av Putins huvudargument är som bekant att alla spelar lika fult, varför Rysslands agerande inte skulle vara mer klandervärt.
Det helt rätt att beskriva hur påverkan går till, vem som ligger bakom olika budskap och hur de kan kopplas till främmande makt. Men kartläggningen är en uppgift för myndigheter bara när det rör sig om just främmande makt. Att ge sig in i sanningsfrågor och bedöma politiska ”vinklar” är däremot aldrig en uppgift för staten i en liberal demokrati.
Rätten att kritisera den svenska makteliten utan överprövning är faktiskt kärnan i vår yttrandefrihet och demokrati. Det handlar då nästan alltid om att kritisera maktens verklighetsbeskrivning. Det är det oppositionella rörelser sysslar med. Ibland får de gehör och verklighetsbeskrivningen förändras permanent. Det var exempelvis fallet när demokratiska socialister, inte sällan med ryska influenser och nästan alltid med annorlunda ”världsbild”, kom till makten i många länder för snart ett sekel sedan (det var inte bara rena kommunister som läste Marx och Lenin).
Lockelsen hos en maktägande elit att använda stat och militär för att stoppa demokratins naturliga dynamik är inte mindre i dag än den var då. Vi har bara lite svårare att se dagens maktelit för vad den är – försvarare av status quo. Det är tingens ordning. Men den egna statens maktmissbruk är något vi bör se upp med i minst lika hög grad som hotet från främmande makts propaganda.
” Om vi ger oss in i spelet har vi förlorat