Hur mäta framgång utan att definiera ett mål?

Med lite perspektiv på hur Sverige hanterat två av samtidens stora frågor, integrationen och coronapandemin, framträder två oroväckande tendenser. Det handlar om oförmåga att i förväg undersöka förutsättningarna för att uppnå målet, liksom att definiera målet i sig.

Låt oss ta svensk integrationspolitik som exempel då den länge dragits med stora problem. Ett av dessa rör avsaknaden av en definition av vad som kännetecknar framgångsrik integration. De flesta kan numera peka ut den misslyckade integrationens, alltså segregationens, beståndsdelar: sådant som socialt och ekonomiskt utanförskap, kriminalitet, parallella normsystem. På så vis kan man, motsatsvis, redogöra för vad integration inte är.

Men utan en definition och ett uttalat mål är det svårt att utarbeta en relevant strategi. Därtill är det svårt att fastslå vid vilken tidpunkt som de insatser som görs lyckats eller misslyckats. Är det när man integrerats ekonomiskt, socialt eller både och? När blir man i sådant fall ”färdigintegrerad”? Utan svar på dessa frågor återstår att famla i mörkret utan möjlighet att utvärdera om de åtgärder som vidtagits ska bibehållas eller revideras.

” Det enda förvånande är förvåningen i sig

Detsamma gäller för den svenska coronastrategin. Hur ska den kunna utvärderas, helst löpande men också efteråt, om det saknas en definition av vad som är en framgång eller ett misslyckande? Vilka är de objektiva faktorerna som ska mätas? Antal döda, antal konkurser, jämförelser med de övriga nordiska länderna eller andra jämförbara länder överlag, den framtida folkhälsan? Vid vilken tidpunkt vet vi om vi ska fortsätta på den inslagna vägen eller tänka om?

Det som inte definieras kan inte utvärderas. Samtidigt kommer det som definieras att väcka förväntningar. Förväntningar som i sin tur innebär möjlighet till besvikelse. De flesta människor undviker så långt som möjligt att göra andra människor besvikna. Det gäller också politiker, även om motiven kan variera.

Kanske är det därför som varken regeringen eller Folkhälsomyndigheten i tydliga ordalag redogör för vad som är att betrakta som just en framgång eller ett misslyckande och i stället skjuter all utvärdering på framtiden? Taktiskt kan det, vid första anblick, tyckas eftersom det är svårt att hävda att något misslyckats om det inte finns något uttalat att värdera det mot. Men, kan det komma att visa sig, framgång är inte per definition detsamma som brist på misslyckande.

Samtidigt illustrerar coronahanteringen inte enbart ovanstående definitionsovilja. Den fångar också vikten av analys av de faktiska förhållandena som råder, innan omfattande beslut fattas.

I en uppmärksammad intervju konstaterar Annika Linde, före detta statsepidemiolog, att: ”De som bestämmer hur man ska sköta en pandemi måste ju veta om det är möjligt att göra detta i praktiken” (DN 19/5). Ändå uttrycker såväl nuvarande statsepidemiologen Anders Tegnell, som socialminister Lena Hallengren (S), sin förvåning över den dåliga beredskapen inom äldrevården. Men hur kan de ens ha konstruerat en strategi som syftar till att skydda de äldre utan att ha analyserat förutsättningarna för att nå målet?

Det enda förvånande är förvåningen i sig.