Häpnadsväckande att Sahlgrenska försvarar sitt ödesdigra misstag
Vår tillit till vården grundar sig på att vi alla blir lika behandlade, att det är vårt medicinska tillstånd och inget annat som ligger till grund för bedömning och behandling.
En man som uppvisade symtom på en blödning i hjärnan avfärdades av en ambulanssjuksköterska för att ha en ”kulturell svimning”. Vården försenades och han ådrog sig hjärnskador som ledde till hans död. Att Sahlgrenska nu väljer att försvara det ödesdigra misstaget är häpnadsväckande, skriver socialantropolog Lisen Dellenborg och professor Henry Ascher.
Den 16 maj skriver GP om mannen som av ambulanspersonalen 2017 uppfattades ha en ”kulturell svimning”, vilket fick till följd att han fortsatt felbedömdes och nedprioriterades på Sahlgrenskas akutmottagning och inte akutopererades. Resultatet blev en bestående svår hjärnskada som senare ledde till hans död. Fallet anmäldes av Sahlgrenska enligt lex Maria och ledde till allvarlig kritik från IVO och Diskrimineringsombudsmannen, DO. Till vår förvåning avvisar Sahlgrenska sjukhusets jurister kritiken.
Vi har under flera år använt oss av detta tragiska fall i undervisning på läkarprogrammet i ett kursavsnitt som syftar till att öka förmågan hos blivande läkare att kunna identifiera och reflektera över sina egna föreställningar om patienten i vårdmötet. Förutfattade meningar om andra bär vi alla med oss. Är vi medvetna om dem kan de användas på ett konstruktivt sätt och risken att begå förödande misstag såsom i detta fall undvikas.
Diagnosen ”kulturell svimning” saknas i den vetenskapliga litteraturen. Ambulanssjuksköterskan som ändå ställde diagnosen säger till GP att alla inom ambulanssjukvården vet vad det är: att en person av okända kulturella skäl ”spelar medvetslös”. Att svimning och andra medicinska symtom kan ha psykogena komponenter är väl känt, både i Sverige och globalt. Men att agera utifrån sin egen erfarenhet, oavsett kulturell bakgrund, betyder inte att man spelar eller luras. Att föräldrar från länder i Afrika kan vara väldigt oroliga om deras barn har kräkts, kan bero på att de har erfarenhet av att barn som kräks dör. En svenskfödd mamma som söker vård när hennes barn bara har lätt feber kan visa sig ha ett äldre barn som varit svårt sjukt i hjärnhinneinflammation.
Det allvarliga är om vårdpersonal låter den
professionella bedömningen påverkas av de egna föreställningarna och inte gör en grundlig undersökning av varje individuell patient. I det aktuella fallet hade mannen enligt de tidningsuppgifter vi tagit del av klassiska symtom på en subdural blödning. Han hade fallit och slagit i huvudet. Dagen därpå när familjen larmade ambulansen visade han tecken som skulle kunna betyda ett ökat tryck i skallen på grund av en blödning under den hårda hjärnhinnan. Ett sådant tillstånd måste hanteras skyndsamt med akut operation för att förhindra skada på hjärnan: en bit av skallbenet öppnas för att minska trycket mot hjärnan, blödningen sugs ut och stoppas. Detta vet varje läkarstudent och alla inom akutsjukvård.
Eftersom ambulanssjuksköterskan hade bedömt medvetslösheten som ”kulturell” och ”spelad”, inte som orsakad av trycket mot hjärnan, blev mannen nedprioriterad med förödande följder. Vilka föreställningar som kan ha påverkat bedömningen är något vi diskuterar med läkarstudenterna. Kan hudfärg ha spelat in? Vilken bedömning skulle ha gjorts om mannen i stället varit ljushyad? Enligt GP:s artikel var mannen läkare. Skulle vetskapen om det ha påverkat bedömningen?
Vår tillit till vården grundar sig på att vi alla blir lika behandlade, att det är vårt medicinska tillstånd och inget annat som ligger till grund för bedömning och behandling. Vårt förtroende för vården förutsätter att faktorer som social ställning, politisk uppfattning, kön, funktionsvariation, hudfärg, religion, sexuell läggning inte påverkar bedömning och behandling. Därför måste yrkesverksamma i vården ges möjlighet att träna sin förmåga att kritisk granska samhälleliga fördomar och egna föreställningar och hur de påverkar våra handlingar och val. Ambulanspersonal är ålagd att på plats avgöra om patienten ska med till sjukhus. Det är ett stort ansvar. Hanteringen av mannen som bedömdes ha en ”kulturell svimning” är ett mycket allvarligt och tragiskt misstag som kunde ha undvikits. När sådana misstag begås är det av största vikt att lärdomar görs så de inte upprepas. Det handlar om patientsäkerhet. Det som hänt denna man och hans familj borde användas som utgångspunkt för etisk diskussion i personalgrupper på hela SU.
På Sahlgrenska Universitetssjukhuset finns en unik enhet, Etiskt forum, som blivit en förebild i Sverige. Enheten består av sjukvårdspersonal med särskild skolning i medicinsk etik och mänskliga rättigheter. De är ett bollplank i etikfrågor för sjukhusledningen och en resurs som vårdpersonal kan vända sig till. De kan lyfta frågor till sjukhusets etiska råd. När misstag skett i vården arbetar Etiskt forum konstruktivt tillsammans med personal för att dra lärdom av det som hänt. I stället för att ställa folk vid skampålen erbjuder de utbildningar och handledd reflektion som kan leda till förbättrad vård.
” Det allvarliga är om vårdpersonal låter den professionella bedömningen påverkas av de egna föreställningarna och inte gör en grundlig undersökning av varje individuell patient.
Det är häpnadsväckande att Sahlgrenskas ledning denna gång inte verkar ha använt sig av denna möjlighet. I stället för att göra upp med DO och mannens familj har enligt GP sjukhusets jurister gått in i något som av uppgifterna att döma framstår som ett oklokt försök att försvara det ödesdigra misstaget. Vi menar att en sådan linje är både oetisk och direkt skadlig. Sjukhusledningens hantering måste utgå från den medicinska yrkesetiken och mänskliga rättigheter. Om vårdpersonal inte stöds i att dra lärdom av misstag, och att kritiskt reflektera över föreställningar som kan ha legat till grund för dessa, riskerar vi att fortsätta begå liknande allvarliga misstag.
■