Arne Larsson: Ansvaret för testfiaskot landar helt hos Hallengren
Sedan i början av april har vi fått veta att Sverige ska testa 100 000 personer i veckan för covid-19. Hittills har man aldrig nått upp till en tredjedel – och i förra veckan minskade till och med antalet testade. Bakom fiaskot döljer sig en oklar ansvarsfördelning, myndigheter och politiker som drar åt olika håll – och, framför allt, en socialminister som helt misslyckats med att förklara vad syftet med det hela är.
Redan i mitten av mars gick Världshälsoorganisationen WHO ut med uppmaningen till världens regeringar om att ”testa, testa, testa”. Och det är precis vad väldigt många gjort. Island har testat 17 procent av befolkningen. Danmark har genomfört över en halv miljon tester, Spanien över tre och en halv miljon.
Sverige har hittills testat omkring 240 000 personer. Det placerar oss på på plats 55 på listan över flest tester per invånare, efter länder som Vitryssland och Peru och strax före Djibouti.
”Inom några veckor vill vi kunna testa 100 000 personer i veckan”, sa Folkhälsomyndighetens avdelningschef Karin Tegmark Wisell i SVT:s Agenda den 5 april. Socialminister Lena Hallengren (S) gjorde omedelbart siffran till ett nationellt mål och sedan dess har hon på alla sätt försökt driva på för att den ska bli verklighet.
Det har verkligen inte gått bra. Förra veckan testades 28 800 personer.
I en GP-intervju i helgen gav regionstyrelsens ordförande Johnny Magnusson (M) en viktig ledtråd till varför det gått så trögt: ”Det är fortfarande inte utrett vad de ville ha gjort”, sa han.
Här har alltså regeringen satt ett mål. Men de som ska genomföra testerna – regionerna – har inte förstått riktigt vad som ska göras eller syftet med det.
Lena Hallengren har i första hand lyft fram utökade tester som ett instrument för att göra det möjligt för vårdpersonal att gå tillbaka till jobbet, om det visar sig att de inte är smittade med covid-19.
Men de 100 000 testerna är inga antikroppstester, utan den typ av test som visar om en person är sjuk eller frisk vid testtillfället. Den som är frisk den ena dagen kan vara sjuk nästa, så riktigt hur de ska ge en massa människor möjlighet att återgå till jobbet känns inte självklart.
Och lyssnar man på Folkhälsomyndigheten blir bilden inte direkt klarare. På tisdagens presskonferens resonerade avdelningschefen Karin Tegmark Wisell i allmänna ordalag om att antalet kanske inte var så viktigt trots allt. Det viktiga är att testningen är ändamålsenlig.
På kvällen var statsepidemiologen Anders Tegnell inne på samma spår i SVT:s Aktuellt. En storskalig testning av vilka som för ögonblicket har viruset kan absolut var bra – men kanske inte just i det här skedet av pandemin, sa han. Bättre då i början när man har chansen att smittspåra. Eller senare, när antalet är färre, så att det finns möjlighet att kontrollera smittan på ett annat sätt.
Alla håller inte med. Tove Fall, professor i epidemiologi vid Uppsala universitet, menar att det är precis nu vi borde testa brett för att kunna trycka ned smittan ytterligare. Även tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke argumenterar för att ökad testning skulle ge en bättre koll på var smittan finns, så att man kan bekämpa den.
Så, här har vi alltså en myndighet som ser testning som ett led i smittspårningen, en minister som drömmer om att det ska göra att folk kommer tillbaka till jobbet och regionpolitiker som inte riktigt vet vad de ska göra och varför.
I slutändan landar förstås ansvaret på Lena Hallengren. Om hon inte lyckas förklara varför det är viktigt att testa 100 000 personer i veckan så kommer det nog aldrig bli mycket mer än ett mål.