Ambitiöst om papperslösa och ensamkommande flyktingbarn
På en bilresa genom USA mot fonden av den pågående flyktingkrisen vid gränsen till Mexiko utspelar sig Valeria Luisellis omtalade tredje roman ”De förlorade barnen”. Mattias Hagberg ser en stor konstnär i vardande.
Valeria Luiselli är nog den samtida författare som jag läser med störst nyfikenhet. Hennes smarta, lekfulla och originella inspel på metalitteraturens område har öppnat upp för något genuint nytt. Hennes båda romaner – ”De tyngdlösa” och ”Historien om mina tänder” – har känts som förebud, som varsel inför något stort och potentiellt omvälvande, ja, kanske till och med avgörande.
Nu finns hennes senaste roman, den uppmärksammade ”Lost children archive” på svenska, i följsam översättning av Niclas Nilsson, och min känsla är fortfarande densamma; att läsa Valeria Luiselli är som att läsa en stor konstnär i vardande. Hon är inte där än, men jag kan nästan svära på att hon en dag kommer att skriva något förbluffande – något långt utöver det vanliga.
Nåväl, nog med spådomar. ”De förlorade barnen” är en roman i sin egen rätt, väl värd att närma sig med omsorg – även om här finns en del uppenbara brister.
Historien är enkel. Ett namnlöst medelålders par lämnar New York för att ta sig tvärs över kontinenten till Arizona med bil. Där ska mannen, som är ljudkonstnär, färdigställa ett verk kring Geronimo, den sista ursprungsamerikanen som gjorde motstånd mot Förenta staternas militära övermakt, medan hans fru, som är journalist, ska arbeta med en längre radiodokumentär om ensamkommande och papperslösa flyktingbarn. I baksätet sitter deras egna barn, en tioårig pojke som mannen haft med sig från ett tidigare äktenskap, och en femårig ficka som är kvinnans. Ur bilradion strömmar rapporterna om människor som försöker ta sig över gränsen från Mexiko till USA.
Under resan faller mannens och kvinnans äktenskap sakta sönder.
Nästan obemärkt glider de från varandra, tystnar och börjar inse att de aldrig kommer återvända tillsammans. Och när den tioårige pojken förstår vad som håller på att hända tar han sin styvsyster i handen och rymmer. Han säger åt henne att de ska ansluta sig till barnen på flykt – till de förlorade.
Valeria Luisellis tredje roman är på sätt och vis en banal historia, nästan övertydlig i sitt politiska budskap. Valeria Luiselli korsklipper berättelsen om den amerikanska familjens väg över USA med berättelser om barn på flykt, som om vi inte redan visste vilka monumentala orättvisor vår värld rymmer. I händerna på en mindre skicklig författare hade den här romanen havererat längs vägen, den hade blivit en politisk pamflett, förklädd till skönlitteratur. Nu blir den i stället en magnetisk berättelse skriven på en skimrande vacker prosa som tar stryptag på mig som läsare. Beskrivningen av familjens långsamma sönderfall är den här romanens stora behållning.
Ja, Valeria Luiselli är en mästare, en författare av ovanlig kaliber. Ändå finns här något som inte riktigt funkar. Kanske är det lättast att sammanfatta den här romanens problem med ordet överambitiös. Valeria Luiselli vill helt enkelt för mycket. Hennes berättelse är så mättad med intertextuella referenser och metalitterära piruetter att hon till slut känner sig tvingad att förklara hur allt hänger ihop. I ett kort efterord berättar hon hur romanen ska avkodas, alltså hur den ska läsas för att bli begriplig på alla plan.
” I händerna på en mindre skicklig författare hade den här romanen havererat längs vägen, den hade blivit en politisk pamflett, förklädd till skönlitteratur
Den som läst Valeria Luiselli tidigare känner igen problemet. Hon fyller sin litteratur med alltför mycket. Ibland blir det överlastat och gestaltningen hamnar i skymundan. Samtidigt finns det något tilltalande med hennes försök. Hon reser konstruktionen högre än någon annan – vilket i sig är värt en hel del, särskilt för oss som tror att hon en dag kommer att få hela bygget att hålla samman.