Sadomasochism har blivit feministisk strategi
Att BDSM-kulturen har blivit en feministisk strategi bland unga kvinnliga författare som leker med macho modernismens romantiska konstnärsmyt är ett faktum. Och vad är nytt? I stället för manliga desillusionerade hjältar som super och knullar omkring på storstadens bordeller, har vi lika desillusionerade kvinnor som offrar sina romantiska drömmar på sadomasochismens altare.
Bara i år finner man denna tendens i såväl Sofia Stenströms ”Magic love pixie”, Sofia Rönnow Pessahs ”Männen i mitt liv”, Madeleine Schantz ”Vaken dröm” som i Josefine Adolfssons ”Rippad”. Gränsen mellan önskat och icke-önskat våld är ibland så gott som obefintlig. Men våldet kan också vara befriande, ett sätt att visa att mellan horan och madonnan, den förtappade och helgonet, kan steget vara kort.
En författare som lyckats fånga denna komplexitet är Wera von Essen. Förstaboken, ”En debutants dagbok”, som utmärktes med Borås debutantpris, skildrade en ung kvinnas sexuella och intellektuella äventyr och kamp med att bli författare. Självblev jag väldigt förtjust i dagboks gestaltens humoristiska intelligens, en intelligens som återfinns i von Essens nya roman ”Våld och nära samtal”.
På bokens framsida ser man denna gång inte längre författaren själv, utan Maria Magdalenas rödhåriga, blida huvud vid Kristus fötter, en detalj från Sandro Botticellis lidelsefulla målning ”Compianto sul cristo morto”. Formgivaren hade inte kunnat hitta en bättre bild.
Ett extatiskt mörker ligger över hela texten. Författarens alterego jobbar fortfarande på ett hotell, och rör sig mellan tre nya punkter i livet – älskaren, psykoanalytikern och shamanen, med hjälp av fyrans buss, som tar henne genom staden, likt en fånge på väg till en avrättning. Den autofiktiva historiens hjältinna är en masochist.
Det talas sällan om den frivilliga masochistens makt, den att när som helst säga nej. Nejets möjlighet gör masochisten till den slutgiltige regissören. Och det tycks den kvinnliga protagonisten vara medveten av när hon som ständigt ber sin osympatiska, gravt störda älskare från Vasastan att gå längre och längre.
Det fysiska lidandet blir ett sätt att bedöva det psykiska. Och von Essen fångar väldigt fint underkastelsens njutningar, utan att någonsin romantisera dem, göra dem porriga eller estetiska på fel sätt. Vad hon i stället lyfter fram är hatets och föraktets erotiserande krafter. När von Essen förbinder BDSM-kulturen med katolicismen, (romanhjältinnan konverterar till katolicismen när hon känner att varken shamanen eller psykoanalytikern räcker till), en förbindelse som är svår om man inte heter Georges Bataille, och så gott som obeprövad i svensk nutida litteratur, lyckas hon visa det alltid finns en rening i förnedringen, en extas i självutplåningen.
De passager där von Essens romanhjältinna går i inre exil, vilket är i stort sett hela tiden, skänker dessutom den sadomasochistiska relationen ett djup som aldrig psykologiseras. Det får på sin höjd en andlig dimension, som när den slutna avdelningen på en klinik jämförs med ett kloster, eller när självspäkelsen får martyriska proportioner.
När hjältinnan vill inleda en relation med en god, äldre, men rätt så velig granne, så är det som om hon sökte efter en far, eller Gud, eller helt enkelt något att tro på. Och hon lyckas till skillnad från många av sina gelikar att finna en utväg ur on-off förnedringen, ett rum för våldets motsats genom de ”nära samtal”, som hon lyckas få till med en och annan person i boken.
Lacans bittra definition av kärleken – ”kärlek är något man inte har, men vill ge till någon som inte vill ha det” känns helt plötsligt inte lika slutgiltig.
” von Essen fångar väldigt fint underkastelsens njutningar, utan att någonsin romantisera dem, göra dem porriga eller estetiska på fel sätt