Mattias Hagberg: Joel Halldorf aktiverar nihilisten i mig
Uppmärksamheten för kulturskribenten Joel Halldorfs religiöst impregnerade texter har vuxit, men har det verkligen med religionens återkomst att göra? undrar Mattias Hagberg.
På kort tid har teologen och kulturskribenten Joel Halldorf karvat ut ett eget andaktsrum i den svenska offentligheten. Uppmärksamheten kring hans religiöst impregnerade texter i Expressen har växt exponentiellt, särskilt efter att Andrev Walden och Björn Ulvaeus gått i polemik.
Fenomenet Joel Halldorf är intressant. Hur kan det komma sig att en skribent, doppad i pingströrelsens trosvisshet, fått ett sådant genomslag? Hur är det ens möjligt i ett land där kyrkobesökarna snart går att räkna på ena handens fingrar? Har det med religionens återkomst att göra, som Joel Halldorf själv gärna vill tro? Eller med ett ökat behov av tröst när tiderna känns svåra och obegripliga?
Nej, jag tror inte det. Jag tror att svaret är betydligt enklare och mera skrämmande. Joel Halldorfs välformulerade, men ålderdomliga texter påminner om en trygghet som för längesen gått förlorad. Och då tänker jag inte på hans konservativa drömmar om ett varmt och organiskt sammanhang, utan på hans föreställning om världens inneboende ordning. Medan han pekar mot himlen och säger att Gud lever, ser vi andra bara ett lik. För oss blir hans texter inget mer än påminnelser om att gud är död. De är en erinran om att alla berättelser som gör världen begriplig till syvende och sist är religiösa amsagor. Vad vi ser är tomheten, inte sanningen.
Ja, medan Joel Halldorf försöker skriva fram en värld där gud och människan står i centrum, ser vi andra något betydligt mer skräckinjagande. Vi ser ett universum som saknar mening – som är tomt, likgiltigt och kaotiskt.
Vare sig han vill det eller ej aktiverar Joel Halldorf en nihilistisk impuls. Han påminner oss om att ”världen” inte bryr sig om vårt välbefinnande.
Filosofen Eugene Thacker har fångat allt detta med några enkla begrepp. I boken ”In the Dust of This Planet”, en underbar studie av skräcklitteratur och filosofi, delar han in det mänskliga tänkandet i tre stadier. I de två första kretsar mycket runt människan själv. Hon ser sig som alltings centrum (världen-för-oss), även om hon förstår att det finns en yttervärld oberoende av hennes sinnen (världen-för-sig). Först i det tredje stadiet, som Eugene Thacker kallar världen-utan-oss, förstår hon att livet en dag kommer att upphöra och att allt kommer att fortsätta som om ingenting hade hänt.
” Vi ser ett universum som saknar mening – som är tomt, likgiltigt och kaotiskt
Med Eugene Thacker blir det lätt att se var Joel Halldorf befinner sig. Han snurrar runt i en behaglig värld där människan fortfarande är alltings mått, där hon är skapad till guds avbild och där hon trygg kan luta sig tillbaka med vissheten om att gud till slut kommer att ordna allt.
Eller, har jag missförstått något? Kan man vara djupt troende och samtidigt se världen-utan-oss? Kan man verkligen lita på gud och samtidigt vara riktigt orolig för exempelvis klimatförändringarna eller följderna av covid-19? Jag kan åtminstone inte se det.